DET SLETS IFRÅN MIG.

Wow, jag klarade av en vecka till. Klapp på axel till mig, heja mig. Som ni säkert läste i mitt tidigare inlägg har jag en period just nu som jag känner mig extra låg. Men vet ni vad? Jag känner mig stolt för även om jag mår såhär väljer jag att inte ge upp, jag väljer att kämpa för att nå mina mål. Fy fan vad stark man är om man bara vill, eller hur? 

Har fått många frågor om mig & Zak över sociala medier, bland annat om hur det går för oss m.m. Planen var ju att han skulle komma till mig här nu i slutet av Augusti men tyvärr så hade biljettpriserna blivit skyhöga och vi hade tyvärr inte råd. Nu är planen att han ska komma hit i slutet av september istället, jag längtar så mycket efter honom så det gör ont i hela mig. Jag ser överallt på sociala medier och i min närhet folk som kramar varandra och visar kärlek till sin partner varje dag, wow det vill jag också kunna. 

När jag kom hem ifrån Usa efter jag träffat honom första gången så var dom två första veckorna brutala, helt ärligt dom var så jobbiga. Man var van vid att vakna jämte honom och känna närheten. Snabbare än isbiten som smälter i solen togs allt det där ifrån oss och vi stod på egna ben igen...utan varandra. Vi kämpade och tillslut hamnade i ett accepterande om att vi var så långt ifrån varandra igen. 

Men vi försökte återigen att se det positivt att vi förhoppningsvis skulle kunna träffas i augusti igen. Vi började kolla på biljetter och då låg dom på mellan 9000-10000 svenska kronor, vilket var okej tyckte vi. Tyvärr hade vi inte pengarna just då så vi kunde inte köpa dom direkt och var tvungna att vänta tills vi hade det bättre ekonomiskt. Sen kom dagen som vi bestämde oss för att vi skulle kolla igen och eventuellt boka, vad hade hänt? Dom hade gått upp till 17000 svenska kronor, helt sjukt eller hur? Visst det fanns resor för 10000 svenska kronor men då skulle han behöva flyga i runt 48 timmar och vi kände väl att det inte riktigt var värt det med tanke på att han bara skulle vara här några dagar. 

Klumpen i magen växte och jag bröt ihop. Jag grät i telefonen och Zak försökte att lugna mig, men hur skulle jag kunna lugna mig? Jag menar det var så nära att få träffa honom och så tas det ifrån mig igen. Men efter mycket om och men lugnande jag mig och försökte andas. Istället för att få träffas om två veckor blev det sex veckor. I era öron kanske det inte låter som så mycket, testa ha eran kille på andra sidan jorden så kommer ni få en annan uppfattning om tid. Jag saknar honom så mycket. Så nu är vår plan att träffas i slutet av September istället, vi håller tummarna för att allt går vägen då. Så nu är vi tillbaka till den där magkänslan som jag hade när jag precis hade kommit hem, för det slets ifrån mig IGEN. Jag försöker vara stark i detta men det är inte alltid lätt och det är framför allt inte en dans på rosor. Ni är så fina allihopa som undrar om vår resa och bryr er om oss vi är oerhört tacksamma för allt. 
 

ATT VÅGA ACCEPTERA.

Jag har pratat väldigt mycket om acceptans i tidigare inlägg när det kommer till att dejta en kille som är placerad på andra sidan av jorden men i detta inlägget tänkte jag prata om en annan typ av acceptans. Att våga att acceptera att man inte alltid mår hundra procent eller att man helt enkelt inte orkar att vara så stark som man vill vara. 

Många av mina vänner tror jag ser mig som en glad, social och stark tjej. Vilket jag ofta är, men jag är inte heller mer än människa och har därför perioder där jag känner mig extra låg eller extra trött. Att vara en egenföretagare är något av det bästa jag vet men också ibland något av det värsta jag vet. Man är aldrig ledig, man slappnar aldrig riktigt av på grund av att man inte riktigt vågar. Att vara egenföretagare är inte som att gå till ditt arbete och göra det du ska för att sedan komma hem, placera dig i soffan och slappna av. Nej det är så mycket mer. 

Jag vill vara den där som alltid försöker göra alla andra till lags när det kommer till saker gällande mitt företag, jag säger väldigt sällan nej och prioriterar därför ofta mig själv i andra hand. Men egentligen borde det vara tvärtom, att våga säga nej och faktiskt fokusera på dig själv och ditt egna mående. Men ack så svårt det kan vara, så sjukt svårt. Att ständigt känna att man behöver vara på topp och prestera till hundra procent, för vad händer om jag inte gör det? Kunden blir inte nöjd och kanske väljer att gå till en annan person, vilket såklart är okej. För mig blir det däremot en stor förändring. En annan månadslön, en inre stress och mycket mera. Folk kommer och påpekar varför jag tar betalt för mitt arbete? Men låt mig vara ärlig, detta är mitt jobb det är inte min hobby, jag gör detta för att kunna ha mat på bordet och även kunna unna mig saker. Snälla, tänk en extra gång när du blir arg på mig för att jag väljer att ta betalt för att du inte dyker upp på din tid som DU bokade och som jag höll åt DIG. Snälla tänk en gång till innan du kommenterar mina priser, jag sätter inte mina priser för att vara elak eller för det är roligt. Jag sätter dom för att jag har så mycket jag behöver betala och fixa innan jag ens kan ta ut en egen lön...Och tro på mig när jag säger detta. Man blir inte rik på att vara småföretagare och ni som säger att det är så lyxigt att vara egenföretagare man kan va ledig hur mycket man vill. Jo visst det kan jag, men tänkte du på att jag inte får betalt då? Jag får inte betald semester. 

Det är väldigt få människor i mitt liv som jag vågar berätta om hur jag egentligen mår när jag har mina dåliga perioder och varför är det så? För att det accepteras inte av alla människor, att jag faktiskt inte alltid mår bra. Jag förväntas att ha någon typ av superkraft som gör att jag aldrig ska vara sjuk eller helt enkelt nere. Jag skall alltid vara på topp, vilket jag inte är. Jag skriver inte detta inlägg för att säga någon slags av bekräftelse utan endast för min egna del för att lätta på trycket och bearbeta att det faktiskt är okej att inte alltid må bra. 

När jag är med mina vänner och mina kunder försöker jag alltid hålla en god min och le, jag får alla att skratta och må bra. När jag har gjort detta är alla mina krafter slut, jag kan slänga mig på soffan eller sängen. Ibland somnar jag eller ibland kan jag bara sjunka ihop för att försöka att ta djupa andetag för att förbereda mig för kommande dag. Jag är också den typen av tjejen som vill ge hundra procent i allt jag gör och har därför svårt att fokusera på flera uppgifter samtidigt och i och med detta glömmer jag mycket, men jag gör det inte för att vara elak. Jag kan bara inte hjälpa det. Glömmer jag ringa, smsa eller umgås med er är det inte för att jag inte vill, det är för jag helt enkelt glömde det. Detta är något som jag fokuserat väldigt mycket på det senaste och har förstått att jag är utmattad. Det kanske inte alltid syns på mig för att jag faktiskt väljer att vara den där glada tjejen istället för att vara den där som pratar om mina problem, såklart gör jag detta också men väljer väldigt ofta att hjälpa andra i deras mående och återigen till sidosätter jag mig själv. Tackar jag nej till att ses eller ställer inte är det inte på grund av att jag inte vill utan för att jag helt enkelt inte orkar.

När jag berättar för människor att jag är trött säger många men du kanske ska försöka sova mera och vila, det hjälper inte. Jag önskar att det hjälpte, men tyvärr gör det inte det. Jag kan somna klockan åtta på kvällen och sova i tolv timmar men är lika trött dagen därpå. Då får man kommentaren, du kanske har sovit för mycket? Yeah, det funkar inte riktigt så. I och med att jag är så målmedveten på en sak åt gången gör detta mig väldigt trött när jag försöker att fokusera på flera saker samtidigt och då blir det ofta pannkaka av allt. Jag söker som sagt ingen typ av bekräftelse i detta inlägget utan det är mer ett uppvaknande ifrån mitt håll. 

Man skall aldrig till sidosätta ditt egna mående för att göra andra nöjda. Jag är också oerhört tacksam till mina nära och kära som förstår mig och inte sätter någon press på mig, tack. Ni som läser min blogg kanske vet att jag är administratör i en stor tjejgrupp på facebook som heter Girlsquad, jag har fått ta en paus där just nu för jag orkade helt enkelt inte. Det är inte lätt på något sätt att vara administatör i en jättestor tjejgrupp på facebook, men det är också så fantastiskt roligt också och saknar det, MEN behövde lägga allt mitt fokus på mig själv just nu och det känns som rätt val just nu. Men när jag kommer tillbaka kommer jag tillbaka med full kraft och starkare än någonsin. 

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Våga acceptera att du inte alltid kan vara överallt och inte vara alla till lags, visst du kan...Men hur mår du själv? Våga att ägna tid åt dig själv och ditt mående så du inte faller platt eller faller ner i gropen så djupt så det tar en oerhört lång tid för dig att komma tillbaka, det är inte värt det. Ta lite semester, åk på spa eller gör det som får dig att må bra just nu och arbeta med dig själv. 

När man känner sig nere är det väldigt lätt att ta åt sig av kritik som egentligen inte är personlig kritik utan en allmän kritik, jag kan känna inombords ibland att jag blir så sjukt irriterad över små saker som personer säger till mig. Jag omformulerar det till något superstort fast det egentligen är piss i sjön. Men det är viktigt att också acceptera detta för att kunna jobba på det,  våga. 
Låt mig säga såhär... Jag är utmattad.
Just because a person have a smile on their face it doesn’t mean they’re happy all the time. Don’t forget to be humble to everyone you meet.

 

ATT VARA TILLSAMMANS MED EN AMERIKAN

Tyvärr tog ju resan slut där och jag var hemma på svensk mark igen, vilket var oerhört tråkigt samtidigt som det var en lättnad att vara hemma. Jag saknade honom redan, hur skulle man klara av att vänta så länge på att få träffa honom igen? Jag hade varit gjort något liknande förut. Men vi bestämde oss för att försöka vara positiva till hela situationen istället för att se alla hinder och svårigheter. 

Hur är det då egentligen att vara tillsammans med någon som bor på andra sidan av jordklotet? Jag önskar att jag kunde måla upp en vacker bild till er men det är allt annat än lätt. Men i slutändan när man är i varandras famn igen är det så värt det. Hur gör man då för att få det att funka? Allt handlar om tillit och prioritering, men det är också viktigt att tänka på att bägge parter har "ett liv" också om ni förstår vad jag menar. Det handlar också då om acceptans för varandra. 

Det är okej om man inte hinner att prata lika mycket varje dag, ibland kanske man inte ens hinner att prata i telefon. Varför? För mig och Zak handlar det om att vi har en ganska stor tidsskillnad mellan oss, han är sju timmar efter mig. Hur löser man då tiden att kunna prata med varandra? För oss brukar det bli att vi kan prata på morgonen och på min lunch på veckodagarna, helgerna är ju såklart lättare för oss då man inte behöver gå och lägga sig för att man ska upp tidigt för att arbeta. Tyvärr krockar våra arbetstider lite då han jobbar natt och jag arbetar på dagen, han går av sitt arbetspass när jag har min lunch så där brukar bli våran tid mitt på dagen. 

Som jag nämde högra upp så handlar väldigt mycket om tillit och prioritering. Tilliten är det största och det absolut viktigaste i ett distansförhållande, man måste kunna lita på varandra och ha öppna dialoger. Jag och Zak har haft ett ärligt förhållande sedan vi träffades, det är okej att vara ledsen över något och det är okej att prata om något som inte känns bra. Ni vet den där känslan om det är något som man egentligen inte vill berätta? Behöver inte vara något allvarligt men kanske någon incidens tidigare i ens liv, mitt tips till er är...Bara säg det, det gör allt så mycket mer lättare och man kan ha ett avslappnat förhållande. Jag och Zak vet allt om varandra och detta har vi valt själva, vilket är oerhört skönt när man vet att han sitter på andra sidan jordklotet. Allt blir så mycket lättare. 

Vissa dagar när jag sitter här hemma i min lilla lägenhet tänker jag på honom och på hur våran situation ser ut. Vi önskar att vi kan vara med varandra hela tiden men vi vet också att vi inte kan, vilket ibland gör det oerhört svårt. Man vill bara krypa ner i ett hål, hålla för ögonen och hoppas att han ska vara där när man öppnar upp sina ögon. Vilket tyvärr aldrig händer. Det är också viktigt att prata om alla sina känslor med varandra, vi är ju bara människor. Våra samtal är inte alltid superskoj eller fulla med glädje, för vi har faktiskt våra dåliga dagar och det är viktigt att ventilera detta med varandra. Man måste acceptera att även om man inte har mycket tid att prata med varandra kan det inte alltid vara positiva saker man pratar om. I början kunde jag tycka att detta var oerhört svårt då man alltid vill vara glad och vi hade en period då vi bägge hade det jobbigt av olika anledningar. Vi började känna att allt vi pratade om var problem, tills vi en dag pratade om detta och skulle försöka prioritera att prata om positiva saker. Men idag när jag har landat lite i det så måste man förstå att det är okej, jag menar hade han bott i Sverige och vi hade haft möjligheten att ses varje dag...Det är inte alltid så att en dag är bra? 

Vi finns där för varandra och stöttar varandra i allt. Vi hade en plan att vi egentligen skulle ha träffats i slutet av Augusti men av olika anledningar behöver vi vänta en månad till. Låt mig säga såhär, när det först är så nära men sen när man vet att man kommer behöva vänta i flera veckor till, det är som en smäll. Tänk er att någon sparkar en fotboll i fullkraft i eran mage så du trillar ner på dina knän och du inte kan ställa dig upp...Det är ungefär den känslan. Man längtar så mycket efter varandra så varje muskler i kroppen gör ont. Närheten, kärleken och skratten, det saknar man något kopiöst. Men som jag nämnde tidigare i inlägget så är det i slutändan värt all väntan och alla tårar när man är ifrån varandra. Nu tar vi nya tag och förhoppningsvis kommer vi att få träffa varandra i slutet av september. Det är ju bara sex veckor dit men vem räknar? 
Jag bifogar lite tips när nedan för att få erat distansförhållande att funka:

10 tips för ett distansförhållande att fungera:

1. Man skaffar inte ett förhållande på distans från första början. Skämtar såklart...

2. Om man trots allt måste inleda ett distansförhållande med sin partner: Försök att planera in när ni ska ses. Vem betalar resorna? Hos vem ska ni ses? m.m

3. Kommunikationen är det viktigaste man har, i alla förhållanden skulle jag vilja påstå, men framför allt när man inte är fysiskt nära varandra. Här finns liksom ingen närhet och inga gester – hur ska man visa uppskattning, tacksamhet och kärlek – på distans? Det gäller att prata och kommunicera. Sms, skype, telefon – vad som passar en bäst! Förmodligen en mix av det. Även här gäller det att ha en plan eller att var överens – hur ofta ska vi prata? Hur ofta ska vi Skypea? Osv.

4. Var öppna med varandra. Berätta hur du mår och vad du känner, håll inte inne på saker bara för att ni är långt ifrån varandra.

5. På lika villkor. Ni måste gå in för det här distansförhållandet på samma nivå – ni måste prata ihop er och se till att ni spelar i samma division! Det kan tyckas vara lite luddigt, men det hänger egentligen ihop med allt det här om att ses, prata och ha en plan för alltihop.

6. Tidsbestämt. Det är ett måste, ni måste ha ett slutdatum för ert distansförhållande! Eller ett ungefärligt, eller åtminstone en tanke. Kan ni inte sätta det så måste ni i alla fall kunna tänka er och planera för, en framtid tillsammans. Och se till att ni bestämmer och vet om när ni ska ses nästa gång!

7. Peppa varandra. En dag är någon ledsen medan den andra känner sig rätt peppad, då finns man där och stöttar såklart. Ge och ta emot energi när det behövs helt enkelt!

8. Njut av ensamtiden. Ja alltså, faktiskt, försök göra det! För ärligt talat, det är speciellt att bo med någon även om fördelarna väger upp alla dagar i veckan. Men det sköna är att när du bor ensam kan du planera din tid exakt hur du vill. Äta exakt vad du vill till middag – du behöver inte diskutera saken med någon alls! Jag är kanske inte jätteduktig på att ta tillvara på detta, förutom just maten (men hade nog hellre önskat att min pojkvän fanns här och fixade god mat till mig, haha) 

9. Överraska. När man är nära varandra kan man som sagt visa uppskattning titt som tätt, men på distans är det inte lika lätt och därför skulle jag rekommendera att överraska varandra! Skicka ett litet brev, handskrivet. Eller ett foto. En liten present, vad som helst.

10. Bit ihop. Det här är mitt sista tips: det är inte för evigt. Det är inte det som är tanken, att ni ska bo isär och lida av ständig saknad och längtan. Tanken är att ni (mer eller mindre) ska vara för evigt, men ert förhållande på distans ska inte det! Räkna dagarna om du vill – vet inte om det gör att tiden går snabbare eller långsammare? Och snart, snart så är ni där – i mål – tillsammans igen!

Tips kommer från: https://jennifersandstrom.se