ATT VARA TILLSAMMANS MED EN AMERIKAN

Tyvärr tog ju resan slut där och jag var hemma på svensk mark igen, vilket var oerhört tråkigt samtidigt som det var en lättnad att vara hemma. Jag saknade honom redan, hur skulle man klara av att vänta så länge på att få träffa honom igen? Jag hade varit gjort något liknande förut. Men vi bestämde oss för att försöka vara positiva till hela situationen istället för att se alla hinder och svårigheter. 

Hur är det då egentligen att vara tillsammans med någon som bor på andra sidan av jordklotet? Jag önskar att jag kunde måla upp en vacker bild till er men det är allt annat än lätt. Men i slutändan när man är i varandras famn igen är det så värt det. Hur gör man då för att få det att funka? Allt handlar om tillit och prioritering, men det är också viktigt att tänka på att bägge parter har "ett liv" också om ni förstår vad jag menar. Det handlar också då om acceptans för varandra. 

Det är okej om man inte hinner att prata lika mycket varje dag, ibland kanske man inte ens hinner att prata i telefon. Varför? För mig och Zak handlar det om att vi har en ganska stor tidsskillnad mellan oss, han är sju timmar efter mig. Hur löser man då tiden att kunna prata med varandra? För oss brukar det bli att vi kan prata på morgonen och på min lunch på veckodagarna, helgerna är ju såklart lättare för oss då man inte behöver gå och lägga sig för att man ska upp tidigt för att arbeta. Tyvärr krockar våra arbetstider lite då han jobbar natt och jag arbetar på dagen, han går av sitt arbetspass när jag har min lunch så där brukar bli våran tid mitt på dagen. 

Som jag nämde högra upp så handlar väldigt mycket om tillit och prioritering. Tilliten är det största och det absolut viktigaste i ett distansförhållande, man måste kunna lita på varandra och ha öppna dialoger. Jag och Zak har haft ett ärligt förhållande sedan vi träffades, det är okej att vara ledsen över något och det är okej att prata om något som inte känns bra. Ni vet den där känslan om det är något som man egentligen inte vill berätta? Behöver inte vara något allvarligt men kanske någon incidens tidigare i ens liv, mitt tips till er är...Bara säg det, det gör allt så mycket mer lättare och man kan ha ett avslappnat förhållande. Jag och Zak vet allt om varandra och detta har vi valt själva, vilket är oerhört skönt när man vet att han sitter på andra sidan jordklotet. Allt blir så mycket lättare. 

Vissa dagar när jag sitter här hemma i min lilla lägenhet tänker jag på honom och på hur våran situation ser ut. Vi önskar att vi kan vara med varandra hela tiden men vi vet också att vi inte kan, vilket ibland gör det oerhört svårt. Man vill bara krypa ner i ett hål, hålla för ögonen och hoppas att han ska vara där när man öppnar upp sina ögon. Vilket tyvärr aldrig händer. Det är också viktigt att prata om alla sina känslor med varandra, vi är ju bara människor. Våra samtal är inte alltid superskoj eller fulla med glädje, för vi har faktiskt våra dåliga dagar och det är viktigt att ventilera detta med varandra. Man måste acceptera att även om man inte har mycket tid att prata med varandra kan det inte alltid vara positiva saker man pratar om. I början kunde jag tycka att detta var oerhört svårt då man alltid vill vara glad och vi hade en period då vi bägge hade det jobbigt av olika anledningar. Vi började känna att allt vi pratade om var problem, tills vi en dag pratade om detta och skulle försöka prioritera att prata om positiva saker. Men idag när jag har landat lite i det så måste man förstå att det är okej, jag menar hade han bott i Sverige och vi hade haft möjligheten att ses varje dag...Det är inte alltid så att en dag är bra? 

Vi finns där för varandra och stöttar varandra i allt. Vi hade en plan att vi egentligen skulle ha träffats i slutet av Augusti men av olika anledningar behöver vi vänta en månad till. Låt mig säga såhär, när det först är så nära men sen när man vet att man kommer behöva vänta i flera veckor till, det är som en smäll. Tänk er att någon sparkar en fotboll i fullkraft i eran mage så du trillar ner på dina knän och du inte kan ställa dig upp...Det är ungefär den känslan. Man längtar så mycket efter varandra så varje muskler i kroppen gör ont. Närheten, kärleken och skratten, det saknar man något kopiöst. Men som jag nämnde tidigare i inlägget så är det i slutändan värt all väntan och alla tårar när man är ifrån varandra. Nu tar vi nya tag och förhoppningsvis kommer vi att få träffa varandra i slutet av september. Det är ju bara sex veckor dit men vem räknar? 
Jag bifogar lite tips när nedan för att få erat distansförhållande att funka:

10 tips för ett distansförhållande att fungera:

1. Man skaffar inte ett förhållande på distans från första början. Skämtar såklart...

2. Om man trots allt måste inleda ett distansförhållande med sin partner: Försök att planera in när ni ska ses. Vem betalar resorna? Hos vem ska ni ses? m.m

3. Kommunikationen är det viktigaste man har, i alla förhållanden skulle jag vilja påstå, men framför allt när man inte är fysiskt nära varandra. Här finns liksom ingen närhet och inga gester – hur ska man visa uppskattning, tacksamhet och kärlek – på distans? Det gäller att prata och kommunicera. Sms, skype, telefon – vad som passar en bäst! Förmodligen en mix av det. Även här gäller det att ha en plan eller att var överens – hur ofta ska vi prata? Hur ofta ska vi Skypea? Osv.

4. Var öppna med varandra. Berätta hur du mår och vad du känner, håll inte inne på saker bara för att ni är långt ifrån varandra.

5. På lika villkor. Ni måste gå in för det här distansförhållandet på samma nivå – ni måste prata ihop er och se till att ni spelar i samma division! Det kan tyckas vara lite luddigt, men det hänger egentligen ihop med allt det här om att ses, prata och ha en plan för alltihop.

6. Tidsbestämt. Det är ett måste, ni måste ha ett slutdatum för ert distansförhållande! Eller ett ungefärligt, eller åtminstone en tanke. Kan ni inte sätta det så måste ni i alla fall kunna tänka er och planera för, en framtid tillsammans. Och se till att ni bestämmer och vet om när ni ska ses nästa gång!

7. Peppa varandra. En dag är någon ledsen medan den andra känner sig rätt peppad, då finns man där och stöttar såklart. Ge och ta emot energi när det behövs helt enkelt!

8. Njut av ensamtiden. Ja alltså, faktiskt, försök göra det! För ärligt talat, det är speciellt att bo med någon även om fördelarna väger upp alla dagar i veckan. Men det sköna är att när du bor ensam kan du planera din tid exakt hur du vill. Äta exakt vad du vill till middag – du behöver inte diskutera saken med någon alls! Jag är kanske inte jätteduktig på att ta tillvara på detta, förutom just maten (men hade nog hellre önskat att min pojkvän fanns här och fixade god mat till mig, haha) 

9. Överraska. När man är nära varandra kan man som sagt visa uppskattning titt som tätt, men på distans är det inte lika lätt och därför skulle jag rekommendera att överraska varandra! Skicka ett litet brev, handskrivet. Eller ett foto. En liten present, vad som helst.

10. Bit ihop. Det här är mitt sista tips: det är inte för evigt. Det är inte det som är tanken, att ni ska bo isär och lida av ständig saknad och längtan. Tanken är att ni (mer eller mindre) ska vara för evigt, men ert förhållande på distans ska inte det! Räkna dagarna om du vill – vet inte om det gör att tiden går snabbare eller långsammare? Och snart, snart så är ni där – i mål – tillsammans igen!

Tips kommer från: https://jennifersandstrom.se
 











Kom ihåg mig?