DET SLETS IFRÅN MIG.

Wow, jag klarade av en vecka till. Klapp på axel till mig, heja mig. Som ni säkert läste i mitt tidigare inlägg har jag en period just nu som jag känner mig extra låg. Men vet ni vad? Jag känner mig stolt för även om jag mår såhär väljer jag att inte ge upp, jag väljer att kämpa för att nå mina mål. Fy fan vad stark man är om man bara vill, eller hur? 

Har fått många frågor om mig & Zak över sociala medier, bland annat om hur det går för oss m.m. Planen var ju att han skulle komma till mig här nu i slutet av Augusti men tyvärr så hade biljettpriserna blivit skyhöga och vi hade tyvärr inte råd. Nu är planen att han ska komma hit i slutet av september istället, jag längtar så mycket efter honom så det gör ont i hela mig. Jag ser överallt på sociala medier och i min närhet folk som kramar varandra och visar kärlek till sin partner varje dag, wow det vill jag också kunna. 

När jag kom hem ifrån Usa efter jag träffat honom första gången så var dom två första veckorna brutala, helt ärligt dom var så jobbiga. Man var van vid att vakna jämte honom och känna närheten. Snabbare än isbiten som smälter i solen togs allt det där ifrån oss och vi stod på egna ben igen...utan varandra. Vi kämpade och tillslut hamnade i ett accepterande om att vi var så långt ifrån varandra igen. 

Men vi försökte återigen att se det positivt att vi förhoppningsvis skulle kunna träffas i augusti igen. Vi började kolla på biljetter och då låg dom på mellan 9000-10000 svenska kronor, vilket var okej tyckte vi. Tyvärr hade vi inte pengarna just då så vi kunde inte köpa dom direkt och var tvungna att vänta tills vi hade det bättre ekonomiskt. Sen kom dagen som vi bestämde oss för att vi skulle kolla igen och eventuellt boka, vad hade hänt? Dom hade gått upp till 17000 svenska kronor, helt sjukt eller hur? Visst det fanns resor för 10000 svenska kronor men då skulle han behöva flyga i runt 48 timmar och vi kände väl att det inte riktigt var värt det med tanke på att han bara skulle vara här några dagar. 

Klumpen i magen växte och jag bröt ihop. Jag grät i telefonen och Zak försökte att lugna mig, men hur skulle jag kunna lugna mig? Jag menar det var så nära att få träffa honom och så tas det ifrån mig igen. Men efter mycket om och men lugnande jag mig och försökte andas. Istället för att få träffas om två veckor blev det sex veckor. I era öron kanske det inte låter som så mycket, testa ha eran kille på andra sidan jorden så kommer ni få en annan uppfattning om tid. Jag saknar honom så mycket. Så nu är vår plan att träffas i slutet av September istället, vi håller tummarna för att allt går vägen då. Så nu är vi tillbaka till den där magkänslan som jag hade när jag precis hade kommit hem, för det slets ifrån mig IGEN. Jag försöker vara stark i detta men det är inte alltid lätt och det är framför allt inte en dans på rosor. Ni är så fina allihopa som undrar om vår resa och bryr er om oss vi är oerhört tacksamma för allt. 
 











Kom ihåg mig?