JAG & MIN AMERIKAN DEL 15.

Som jag nämt i tidigare inlägg så hade jag inte många dagar att tillbringa med Zak på grund av mitt arbete och lite andra andledningar. Tyvärr hade dagen kommit som jag skulle behöva åka ifrån denna underbart snälla kille som helt ärligt att fått mig att le på ett sätt som jag inte hade haft på ett bra tag. Jag skulle behöva lämna denna underbara familj för att bege mig hem till min egna underbara familj och vänner. 

Vi vaknade den morgonen i varandras famn och vi bägge visste att det var idag som jag skulle åka hem, jag ville verkligen inte. Vart hade tiden tagit vägen? En klump i min mage växte sig sakta större och blev tyngre men vi bestämde oss för att försöka utnyttja sista tiden tillsammans på bästa möjliga sätt. Så hur kunde vi starta denna dagen? Vi åkte tillbaka till ett av mina favoritställen, Denny's, ni vet det där härliga stället med pannkakor lika stora och fluffiga som...Tänkte jag skulle kommit på något fiffigt där men pannkakorna var lika goda denna gången som första gången vi besökte detta stället. Under denna frukosten satt vi bägge och sa att vi inte ville att jag skulle åka hem, men vi bestämde oss också för att vi skulle försöka ses så snabbt som möjligt igen. 

Problemet var och är fortfarande att det är väldigt dyrt för oss att besöka varandra och vi har arbete som vi måste ta hand om. Jag kände att jag saknade honom redan även om hans hand låg i min och vi var just i denna stunden med varandra, jag antar att det var för att man visste att det som sagt skulle ta ett tag innan vi fick chansen att träffa varandra igen. 

När vi gick ut ifrån Denny's så blåste det väldigt mycket och jag hade en väldigt tunn och lätt klänning på mig, det som hände var att vinden blåste tag i klänningen och ja där var den, min rumpa...Jag vet fortfarande inte idag ifall det var någon stackare som fick se den men jag hoppas isåfall att jag inte kommer springa på denna människan igen. Vi bestämde oss för att åka till hans styvmammas arbete för att säga hejdå på grund av att hon inte skulle hinna sluta sitt jobb innan Zak skulle köra mig till flygplatsen. Ni vet den där klumpen i magen som jag berättade om? Den var större än någonsin nu, men vi kom i alla fall fram till hennes jobb och vi gav varandra en lång härlig kram. Jag tackade för att jag hade fått bo hos dom och sa att jag hoppades på att få träffa dom igen. Gråten var i halsen men som vanligt valde jag att dölja detta på bästa möjliga sätt. 

Vi begav oss hem igen till deras hus och vi bestämde oss för att hoppa i poolen i några timmar innan det var dags att åka till flygplatsen. Jag, Zak och hans bror försökte oss på att spela lite basket i poolen men låt mig säga såhär att ingen av oss tre har en karriär inom basket, har glömt antalet gånger jag fick hoppa upp ur poolen för att springa och hämta bollen. Men vad gör det, det var ett perfekt avslut på denna resan. Vi skrattade och bara hade det allmänt bra men tyvärr började klockan att springa iväg. Det var dags att packa i ordning för att bege sig emot flygplatsen. Sagt och gjort så var väskan packad och vi satt i bilen och var påväg. 

Jag skulle ljuga om stämningen var bra den var ganska ledsam och känsloladdad, jag kämpade för att hålla mina tårar tillbaka men det var tufft. Tyvärr var det ju så att han inte kunde följa mig till min gate då han inte skulle resa, eller? En oerhört snäll och trevlig kvinna tipsade oss om att man kunde få ett typ av "besöks boardingpass" om man jobbade inom militären så Zak gick fram till en av dom som jobbade för flygbolaget jag skulle åka med, det var inte lätt men tillslut kommer han tillbaka och visar att han kan följa med in och sitta med mig vid min gate. 

Vi gick igenom säkerthetskontrollen och han såg i mina ögon att jag var både orolig och ledsen, som han alltid sa och säger fortfarande idag "It's going to be okey"  Vet inte hur den mannen gör men han kan få mig att bli fruktansvärt lugn. Vi satt vid gaten och kom på att vi knappt hade tagit några bilder på oss så vi beslutade oss för att ta några bilder innan jag skulle åka iväg. I ärlighetens namn blev det inte dom bästa, men jag kunde inte bry mig mindre idag för det är minnen och jag när sitter här hemma i Sverige och tar jag upp dom bilderna så sitter jag som ett fån i soffan och ler för mig själv. 

Tyvärr kunde han inte stanna tills mitt plan skulle lyfta då det var lite saker som hade hänt, jag följde honom så långt jag kunde och vi kramades...så länge och hårt. Jag var så nära att gråta men jag höll emot, jag ville vara stark. Förstår egentligen inte varför men jag ville i alla fall vara det, den starka för oss. Vi höll varandras händer som i en romtantisk och sorglig film och började gå ifrån varandra och sakta gled våra händer isär och vi släppte varandra, gick åt varsitt håll...Jag gick några meter och vände mig om för att se om han tittade efter mig och det gjorde han, leendet i hans ansikte skrek att det kommer att bli bra. När jag sedan vände mig om igen kom mina tårar, jag grät. Allt var så ledsamt och jag tror varken han eller jag hade kunnat ana att det skulle vara så kopiöst svårt att lämna varandra. väl framme vid min gate plingar det i min telefon och det är Zak som har skickat ett foto, min första tanke var att jag hade glömt något. Men nej, det var en bild på honom...Han grät också...Mycket känslosamt. 
 
Jag satt där och tittade på våra bilder och videos vi hade gjort tillsammans. Minns att jag tittade upp för att se att planet var i tid och det var det...Trodde jag, efter cirka tio minuter ändrades det till att vara trettiominuter sent. Jag var rädd nu att jag inte skulle hinna med mitt byte i Dallas, jag försökte andas mig igenom detta och bara hoppades på att inte min hemresa skulle bli ett likadant helvete som min resa dit. Kliver på planet med Zak i mina tankar hela tiden, det vände sig i min mage så många gånger. Och tro mig när jag säger detta, jag var så nära och bara skita i allt, ringa honom för att be han komma och hämta mig. Det beslutet fanns ju tyvärr bara i en fantasi, jag vill berätta för er att i detta ögonblicket som jag skriver om detta gråter jag hejdlöst, tårarna droppar ner på mitt tagentbord. 

Vi landar i Dallas och jag hade ganska gott om tid men var ändå nervös för jag skulle vara tvungen att åka ett tåg som går runt till alla terminaler, vilket jag inte alls hade behövt vara orolig för...Det gick hur smidigt som helst och tiden bara flög förbi och jag satt på planet som skulle ta mig till London. Skönt allt flöt faktiskt på för en gångs skull, men när man hade kommit såhär långt så ville man bara vara hemma, jag var inte sugen på att sitta på ett flygplan i nio timmar för att sen göra yttligare ett byte. Det visade sig att jag inte alls skulle behöva vara orolig för jag somnade som en gris på planet mellan Dallas och London, tror jag totalt var vaken kanske knappt två timmar. Planet slår ner i backen och det var dags för ännu ett byte och som jag tidigare sagt så är denna flygplatsen i London oerhört stor. Men jag måste säga att det var väldigt välorginaserat så det flöt på väldigt smidigt även om jag typ sprang igenom hela flygplatsen för jag bara är sån, blir en aning stressad över dessa situationer. Säkerhetskontrollen gick väldigt smidigt och jag kom in på området med alla gates, jag smsade Zak och berättade att jag hade kommit till London och han var glad att allt hade gått bra för mig. Nu var det bara sista byten som skulle ta mig hem till Sverige.

I all stress missade jag att mitt flygbolag hade skickat ut ett sms till mig om att dom gärna ville att man skulle checka in sitt handbagage så jag hade turen att få gå in först av alla på planet, som om jag åkte första klass. Måste väl medge att det kändes ganska häftigt. Väl på planet bara man väntade på att det skulle lyfta, jag var endast en och en halvtimme ifrån att vara hemma, denna sista flygningen kändes så oerhört lång men tillslut slog även hjulen i backen och jag var på svensk mark igen. Visade mitt pass för sista gången och sprang ner för trapporna för att möta upp en av mina bästa vänner och gav henne en riktigt go kram. 
Men hur är det egentligen att ha sin partner på andra sidan jorden?
Fortsättning följer...
 


Manja Karlberg    •     •  

Kram ❤

Anonym    •     •  

❤️

sjostrands.blo.gg    •     •   http://sjostrands.blo.gg/

Fyy vad hemsk känsla :( vet precis hur det är med distans! Sonens pappa var (är) rysk medborgare och utvisades utan anledning hela min graviditet. Så vet precis känslan och magontet. Men ni verka vara riktigt starka och har varit riktigt intressant att läsa :)! Styrkekramar

Svar: Men Gud vad hemskt för er! Hoppas att allt är bättre för er nu ❤️
Elin Amour










Kom ihåg mig?