JAG & MIN AMERIKAN DEL 9.

Han var så fin och söt, leendet ska vi inte ens prata om. Vi log emot varandra och sprang till varandra och kastade oss i varandras armar. Om jag minns rätt så stod vi nog så i några minuter och bara njöt av att känna den andres närhet och doft, hans luktade inte skunk så det var ju ett plus i kanten han doftade mums. Har ni sett dom där ögonblicken i vissa filmer när ett par kysser varandra första gången eller kramas? Allt runt omkring liksom försvinner och det enda som existerar är ni två i den stunden. 

På en flygplats är det ju alltid oerhört mycket ljud hela tiden men det liksom försvann och jag minns att jag tänkte, detta kan jag leva med och jag vill inte släppa honom. I detta ögonblicket försvann all skit som jag hade varit med om under resans gång, det fanns liksom inte längre. Jag minns att jag borrade in mitt ansikte emot honom och sa "I'm finally here", då kramade han om mig ännu hårdare. Allt trötthet, smärta i kroppen och nervositet var som bort blåst. 

Efter några minuter är det dags att röra på sig men jag känner mig väldigt iaktagen och tittar upp. Han stirrar på mig och vi stannar till, han tittar mig djupt in i ögonen och jag minns att jag tänkte "Shit ska han kyssa mig nu?" Vi tog yttligare ett steg närmare varandra och nu gällde det, nu händer det första kyssen. Jag önskade att jag kunde säga att det var den bästa kyssen någonsin men det var stelt som fan, idag kan vi skratta åt det. Vi drog huvudet åt samma håll, missa varandras läppar och det blev bara platt. Jag tror att vi sa något i stil med "Well, that was..." Sedan gick vi bara vidare och log emot varandra. Den där känslan kom upp igen att jag kände att någon tittade på mig och jag hade rätt han stirrade på mig igen, jag sa "What are you looking at?" Jag har inga problem att folk tittar på mig men undrade bara vad han tyckte och tänkte. "You're so beautiful" Jag tror att jag smälte till en pöl på golvet men på något sätt återhämtade mig supersnabbt. Komplimanger är lätt att säga till människor men jag kunde verkligen känna att han menade vad han sa.

Hela vägen till bilen gick vi typ och fnissa, vi sa egentligen inte så mycket till varandra...troligtvis var vi bägge två i någon slags chock. Men en sak som var säkert det var att vi inte kunde sluta le, vi var väldigt glada och lyckliga. Det var fortfarande svårt att förstå att jag faktiskt var där, på andra sidan jorden och träffa denna undebara kille. Dörrarna öppnades och det var som att springa in i en vägg, oerhört varmt. Jag tror jag sa något i stil med "Holy shit, it's really hot here" troligtvis svarade han i stil med "Yes, I told you"

Jag var ju såklart förbredd på att det skulle vara betydligt varmare än i Sverige men ändå blev det som en chock. Jag hade ju sett hans bil på massa bilder, låt mig säga såhär att det här med att vara aktiv på instagram var/är inte direkt Zaks grej MEN den där bilen den fyllde minsann upp hans flöde så den gick inte att missa. Jag klandrar honom inte för att det lilla blåbäret var ännu snyggare i verkligheten än på bild. But guess what blueberry you got some competition now hun... 

När jag tänker efter på situationen idag så sa vi som sagt väldigt lite till varandra, både på flygplatsen och i bilen påväg hem. Vi satt mestadels av tiden där och log emot varandra som två små barn som precis hade fått sitt lördagsgodis, att sätta sig i en bil för mig är ungefär som att ge mig ett sömnpiller. Jag blev med andra ord supertrött och förstod inte alls att vi faktiskt var påväg hem emot hans familj. Shit, jag hade glömt han bodde ju med hela sin familj. Detta var inte som att träffa någon hemma i Sverige då man ska följa alla normer hit och dit, jag skulle träffa hans familj direkt. Plötsligt var jag inte så trött utan blev jag nervös igen och han tog min hand och sa som han alltid säger "It's going to be okey, don't worry they are chill". Ja det är ju din familj tänkte jag...Så tycker jag om min familj också.

Efter cirka trettiominuter började vi närma oss hans hemstad El Reno, Jag minns att jag tänkte på vägen dit att det var så platt jämfört med Sverige och att det faktiskt såg ut som på film. När vi körde in i hans hemstad såg jag någon typ av vattentank eller vad det var som det stod El Reno på, exakt som i filmer. Något jag la märkte till ganska snabbt också var att alla körde pickups, stora bilar och såklart lyssnade på country. Jag gillade denna lilla staden ganska snabbt, jag är ju trots allt en tjej som är uppväxt på en gård. Zak var ju det svarta fåret i famijen då han körde en sportbil och lyssnade på...Ja...Någon blandning av musik. Vi hade ju som sagt precis rullat in i hans hemstad och han började att visa mig runt lite, hans gamla skola med m.m

"So here is my dads company, we should probably say hey to them" Shit klumpen i magen kom tillbaka, hur fasen skulle jag agera emot hans pappa? Hemma i Sverige var vi ju så himla formella och skulle skaka hand första gången man träffade någon, gjorde man det här också? Hans pappa äger ett företag som håller på med spannmål så det var stora silosar och massa andra grejer, Schroeder Grain Co. Öppnar bildörren och tror jag sa rakt ut "Hey guys", om det inte var så får gärna någon av er i familjen rätta mig? Men jag sträckte fram handen och log samt presenterade mig. Det visade sig också att det inte bara var hans pappa som var där utan hans yngre bror & kusin också, rena familjeträffen direkt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad dom frågade mig men troligtvis var det något om min resa, jag kände att jag blev ganska blyg så om jag ställde till med någon pinsam tystnad. Im sorry guys. Dom verkade ändå vara väldigt schyssta, ni vet man kan ju få en känlsa om människor direkt och den var bra däremot hade jag ingen aning vad dom tyckte om mig? Denna lilla svenska tjej som åkt för att träffa deras son/brorsa...Det var bara att slänga fram den mest charmiga sidan man hade i sitt bagage. 

Vi beslöt oss sedan för att åka vidare hem till dom och då blev jag nervös igen för jag visste ju att det var fler familjemedlemmar jag skulle träffa, jag ville ju verkligen att dom skulle gilla mig. Jag var oerhört blyg då jag kände mig väldigt osäker på min engelska och här var jag ju tvungen att prata på engelska, skulle ju vara ganska respektlöst att bara börja snacka på svenska. Sen skulle dom ju såklart inte förstå någoting av det jag sa. När bilen rullade in på deras infart tänkte jag, gud vilket stort hus! Alltså det var enormt, jag var ju bara van vid min lilla plutt lägenhet. Det var som sagt verkligen superstort men också jättefint, jag minns att jag brukade förklara deras gata som ur en scen ifrån desperate housewives. 
Nu var det dags, vi går in i detta massiva huset och går emot köket där vi träffade hans styvmamma och syster...
Fortättning Följer...
 
 





Elin    •     •  

Men alltså, jag dör vad fint allting är! Kan känna din nervositet dock, man kommer nog inte undan den, någon gång när man ska träffa familjen första gången :-) Det där med ens egen familj, känns ju chill. (Oftast, jag har en familj, eller ja, bonusfamilj, som är väldigt rakt fram och har högt i tak. Man vet lixom inte vad som kan sägas... hehe)

Svar: Kul att du läser, kram ❤️
Elin Amour

Anonym    •     •  

❤️❤️

Anonym    •     •  

Så freakin spännande detta!

Svar: Vad kul att du gillar det :) ❤️
Elin Amour

Anna J    •     •  

❤️❤️❤️

♡♡♤    •     •  

♡♡

Anonym    •     •  










Kom ihåg mig?