JAG & MIN AMERIKAN DEL 5.

Vart var vi? Jo just det..Incheckad & klar. Jag var till & med nervös för att hitta gaten på lilla landvetter, men fick ju hjälp med detta så det var inga problem. Det slutade med att jag fick sitta vid gaten i typ två & en halv timme, lyssnade på diverse olika poddar & lite annat som behagade fröken för stunden. Tillslut så öppnade dom äntligen upp så man fick visa sitt pass & det var dags för påstigning. 

Något som jag inte förstår är varför det är sådan himla stress på att komma på planet, det var som ett krig. Det började med att folk puttade på varandra & ville tränga sig förbi. Jag ska inte säga så mycket för jag kan vara precis likadan. Minns faktiskt inte hur jag var just denna dagen men jag minns att jag kom på planet. No shit elin? När jag hade hittat mitt säte kände jag att ett lugn spreds sig i kroppen, planet var i tid & jag skulle ha väldigt god tid på mig i London som skulle vara mitt första stopp på denna arton timmars långa resa. 

Kaptenen välkomnar alla ombord & jag tittar mig omkring. Ser lycka & glädje runt mig, alla är väldigt glada säkerligen för att dom antigen är på väg hem till sina nära & kära, semester eller backpacking. Detta härliga ögonblick skulle snabbt förändras till irritation & ledsamhet. Varför? Låt mig berätta.

Det brusar i högtalarna & kaptenen börjar att prata igen, förklarar för oss att det har blivit något fel på motorn men dom kommer såklart att försöka lösa detta på snabbaste möjliga sett. Det känns som om detta utrop har satts på repris då detta meddelande ropas ut flera gånger om & tillslut har vi suttit i planet i två timmar. Viktigt att informera er om är att planet var avstängd så det var så ohyggligt varmt, tänk er ett fullsatt flygplan utan en ac som fungerar? Jag minns att jag tittar mig omkring igen för att se hur stämingen har förändrats. Barn skrek, par skällde på varandra & vissa satt med tårar i ögonen...Jag var en av dom. 

Sista utropet av kaptenen blir att vi alla måste lämna planet & bege oss in på flygplatsen igen. Vid detta ögonblicket inser jag...Jag kommer inte att hinna med mitt byte i London. Rädslan & paniken tar över min kropp, jag känner mig så maktlös men mitt i allt detta tänker jag också "Elin du får inte ge upp".
Jag minns att jag ringde till Zak & förklarade situationen, han blev upprörd. Han var upprörd för min skull för jag hade sagt enda sedan vi hade bokat biljetten att något kommer gå åt skogen. Med en darrande röst & tårar i ögonen lägger jag på luren. Elin herregud sansa dig & ta tag i detta du vet att du kan fixa det. 

Jag ringer upp mitt flygbolag som jag skulle åka med & såklart pratar dom på engelska, har ni försökt göra er förstådda på ett språk som ni inte riktigt kan behärska när ni är upprörda? Det är oerhört svårt. Förklarade i alla fall situationen så bra som jag bara kunde, mannen som jag pratar med förklarar för mig att jag måste kontakta mig agent som jag bokade biljetten hos. Jättekonstigt tänkte jag men okej han jobbar ju med detta så han vet ju vad som behöver göras. Ringer upp min agent & förklarar för henne också vad som har hänt.. Jag möts av "Men du har väl checkat in? Då är det flygbolaget som har hand om dig i tjugofyra timmar"

Jag bröt ihop igen, i alla denna sörjan så ropar dom ut att planet till London är helt inställt. Jag står där med min lilla väska, tårar i ögonen & har panik. Vad fan gör jag nu? Jag ser en tjej som är i min ålder som jag rycker tag i & frågar vad man ska göra nu. Jag tror det första hon sa till mig var "Du måste börja med att lugna ner dig"
Jag har minnesluckor om vad våran diskussion handla om men vi tar oss ner till flygbolagets disk, men vi var inte ensamma. ALLA på flygplanet behövde ju en ny resa, föreställ er den kön på landvetter. Detta flygbolaget som jag reste med hade sin informationsdisk precis jämte entrén. Kön sträckte sig över halva flygplatsen , på riktigt. Jag & denna tjejen höll ju ihop under tidens gång. 

När vi stått i kön en riktigt bra stund, kanske en och en halvtimme beslutar jag mig att försöka ringa upp flygbolaget igen för att se om det finns något som dem kan göra för mig. Under tiden i kön har vi börjat snacka med två tjejer som stog framför oss & en av dom säger till mig "Det är ingen idé, vi har varit i telefonkö i över trettio minuter"

Först tänkte jag lyssna på henne & inte ringa men bestämde mig tillslut att göra ett försök ändå, jag är oerhört tacksam idag att jag tog det beslutet för gissa vad? Jag kom fram nästan direkt. När jag kommer fram får jag prata med en man som pratar på engelska med en indisk brytning, tyvärr hade jag väldigt svårt att förstå honom men efter mycket om & men förstår han vad jag vill, orden han säger sedan fick mig att bli svag i mina ben "Tyvärr vi har ingenting till dig idag" i den stunden gick jag ifrån att vara ledsen & sårbar till aggressiv & irriterad. Jag var väldigt tydlig med att han behövde lösa någoting till mig idag för jag hade så få dagar i USA. Orden han sa sedan fick mig att bli ännu mer svag i mina ben än vad jag redan var. Han säger " Jag kan faktiskt se att det finns ett flyg till London ikväll klockan åtta på kvällen, skulle det funka?" 

Utan att ens tänka efter en extra gång beslutar jag mig för att ta den resan, jag skulle till USA. Vi försökte även få honom att hjälpa tjejen som var med mig men det var lite komplikationer så hon fick så snällt stå kvar i kön & såklart väntade jag med henne. Det var ju inte så att jag hade bråttom direkt, vid denna tidpunkten var klockan ca halv tolv på dagen & som sagt gick mitt plan klockan åtta på kvällen.

Äntligen! Våran tur vid luckan, tjejen jag är med förklarar situationen & säger även att hon vill komma med på samma plan som mig...Men det är fullt. Flygvärdinnan som hjälper oss säger att hon kan boka henne på en överbokningsbiljett & för er som inte vet vad det innebär är det en biljett som gör att man KANSKE kan få åka med, det behöver vara någon som inte dyker upp eller avbokar. Jag hade ju fått min bijett på nätet så kunde checka in om jag ville & bege mig in på taxfreeområdet igen men det kunde inte hon som var med mig så vi höll ihop. Vi hade fått en matkupong som vi skulle klara oss på hela dagen...Sjuttiokronor, really? Ett jävla skämt, du får inte ens en svettig ostfralla för det på en flygplats. Tiden tickar på & tillslut ska hon försöka checka in.. 

Hon kom med! Lyckan var fullständig & vi bägge var så himla glada, vi skulle få åka tllsammans & vi kunde umgås hela vägen tills vi skulle behöva skiljas åt i London. Vi checkar in yttligare en gång & vid denna tiden hade jag varit på flygplatsen i 15 timmar redan, hjärnan var återigen chokladpudding. Vi går på planet & det lyfter...Äntligen var resan igång igen. Flygresan till London går väldigt smärtfritt, det är ju inte direkt en lång flygresa. När vi kommer till London inser vi...Jävlar...våra nästa plan går inte förens om 10 timmar, vad gör vi nu?

Vi får yttligare en gång leta upp flygbolagets disk för att få ett hotell, vi var så trött vid detta tillfället & en viss irritation hade flytit upp till ytan. Sagt & gjort så har vi fått ett hotellrum för natten, kostnadsfritt såklart det var det minsta dom kunde göra för oss...Vi skulle behöva åka buss till hotellet, kvinnan som vi pratade med sa väldigt tydligt till oss " Don't you worry girls, it's only teen minutes away from the airport" Hade jag vetat vid det tillfället att hon snacka skit hade jag antagligen givit henne en örfil. Vi fick sitta på en buss i trettiofem minuter för att komma till hotellet. Incheckade & redo för sängen, vi fick i oss lite frukt som vi hade köpt...vi slocknade. 

När alarmet går dagen därpå tror jag att jag är med i dolda kameran eller något jag hade inte en susning om vart vi var, men sen trilla poletten ner vi var ju på hotellet. Kastar i oss lite frukost för att sedan ge oss iväg på den "tio minuter" långa bussresan tillbaka till flygplatsen, väskor incheckade & går för att kolla upp våra gates.. 
När jag ser vad som står på tavlan börjar jag skratta för jag trodde helt enkelt att det var ett skämt...
Fortsättning följer...

 

JAG & MIN AMERIKAN DEL 4.

Jag känner att återigen tåls det att ta upp att jag verkligen är väldigt impulsiv & spontan, oftast brukar jag se det som goda egenskaper men ibland behöver jag kontrollera mina impulsiva tankar. Dagar gick & vi pratade i telefon varje dag & vi försökte även att få till facetimesamtal varje dag också. Vi hade börjat att lägga undan pengar för att vi hade bestämt att han skulle komma till Sverige i Augusti. Biljetterna från honom till Sverige låg på allt mellan sjutusenkronor upp emot tjugotusenkronor. 

I samma veva som jag hade börjat prata med honom höll jag även på att flytta hem min verksamhet så det var ganska turbulent för mig & jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle kunna lägga undan pengar till resan. Som den gentleman han är erbjöd han sig att betala hälften av resan. Att någon ens erbjuder sig att göra detta är väldigt ovant i alla fall i mina ögon, nu ska jag inte dra alla över en kant men jag tycker att det var en väldigt fin tanke av honom iaf.

Jag började att sakna honom & jag minns han sa till mig " Am I wierd if I say I miss you? I haven't met you but I really miss you Elin" Min första tanke var att inte säga något men jag saknade honom också. Jag förklarade för honom att jag hade exakt samma tanke som honom. I vissa öron kan detta tyckas låta konstigt, hur kan man sakna en människa som man aldrig har träffat? Jag kan nog inte förklara men finns säkert någon där ute som har gått igenom samma sak & förstår. Jag hade en sån underlig känsla i kroppen. Jag hade aldrig varit med om denna situationen innan...att träffa någon på andra sidan jorden. Skulle jag klara det? Alla mina närmsta vet att jag behöver mycket bekräftelse. Jag är en såkallad "needy girl", jag behöver mycket uppmärksamhet & bekräftelse av personen jag tycker om annars fixar jag det inte. 

Att prata med en kille på andra sidan jorden krävdes mycket tålamod. Det går inte slänga iväg ett sms & be han komma över på ett booty call, det går inte att överaska honom med en påse chips, kolla på en skräckis & bara krypa nära varandra. Var jag redo för detta? Jag har också haft & kan även fortfarande ha problem med att vara ensam, gillar helt enkelt inte den känslan. Men även om han satt på andra sidan jorden & inte fysiskt kunde vara med mig så gav han mig allt jag behövde. Jag kände mig så trygg & jag litade på honom till hundra procent. Jag ska också säga att jag kan vara den där tjejen som är misstänksam emot allt, bygger upp egna sanningar för jag är så rädd. Men inte en enda gång kände jag såhär förutom när jag hade mens men då blir ju man inte riktigt som man ska så skyller på det. Hormoner är livet right?

Sen kom en dag & jag bara bestämde mig, nej jag kan inte vänta till augusti på honom. Plockade upp min telefon & började skriva ett meddelande som antagligen lät i stil med "Jag kan inte vänta, jag kommer till dig".
Först fick han lite panik & när jag väl började andas igen fick jag också panik men en bra panik. Jag började kolla i min kalender efter ett datum som skulle passa för mig att dra. Folk började ifrågasätta varför jag skulle åka han skulle ju komma hit, folk blev rädda att det skulle hända mig något. Jag filtrerade allt dom sa & valde bara att lyssna på det positiva, jag var helt enkelt i min egna bubbla. 

Jag skulle bara kunna stanna några dagar på grund av att jag jobbar som jag gör & ville verkligen inte sätta mina kunder i skiten på något sätt. Om någon kund läser detta, har jag sagt att ni är bäst? Vi fann tillslut några dagar som skulle passa oss bägge 13/6-17/6, sagt & gjort så bokade vi biljetterna tre dagar senare efter vi hade satt datumen. Jag skulle åka till USA helt själv, hur fan tänkte jag? Vad har jag gett mig in på? Dessa var några få av alla tusental tankar som lekte fucking andra världskriget i min hjärna. 

Det var så himla mycket som skulle fixas, låt mig säga såhär det är inte som att åka till London för en shoppinghelg...Det var ESTA som skulle fixas som är ett visum online, vanligt pass & även kolla upp alla flygbolagets regler för bagage.Jag skrev ut alla papper, väldigt många som senare skulle visa sig var helt onödiga att skriva ut. Jag har flugit en gång själv innan i mitt liv så jag var på helspänn hela tiden, alla dagar i veckan. Jag skulle åka om tre veckor istället för tre månader? Jag fick kontakt med några tjejer som hade gjort samma resa som mig & jag är så tacksam för att ni orkade med mitt tjöt som jag utsatte er för. Hade aldrig klarat det utan er så tack tjejer...verkligen.

Det var sjukt jobbigt med allt samtidigt som det var en sådan lättnad att jag faktiskt skulle åka tidigare, jag menar jag ville ju träffa han så snart som möjligt & nu låg chansen på bordet för mig. Jag fick väldigt mycket nya bekantskaper på vägen då jag i samma veva blir moderator i en stor tjejgrupp på facebook som heter Girlsquad. Jag började berätta för folk om min resa & många tyckte det var jättespännande & för mig var det ett sätt att bearbeta allt som skulle hända. Det blev mycket, väldigt mycket prat om detta veckorna fram tills jag skulle åka. Jag hade dispyter med både familj & vänner men allt löste sig tillslut.

Veckorna gick & plötsligt var det dagen då jag skulle åka. Klockan ringde fyra på morgonen & låt mig också informera er då om att jag & mina vänner som skulle köra mig hade endast sovit i två timmar. Snacka om att hjärnan hade blivit chokladpudding. Jag ville vara ute i god tid för planet skulle gå klockan sju på morgonen. Jag kom dit checkade in och allt flöt på finare än gummiring på en presenning med såpa. Jag var inne på taxfreeområdet, letade upp min gate & satt där.
Jag hade ingen aning om vilket helvete som stod framför mig...
Fortsättning följer...
 
 


JAG & MIN AMERIKAN DEL 3.

Fortsättning...
Jag vet att det blir många inlägg om min och zaks möte, men deal with it.

Så vart var vi? Jo just det.
Utan någon som helst förvarning ringer det på min telefon men det är inte min vanliga ringsignal utan den när någon ringer till på messenger.Tänkte väl inte så mycket mer på det än att jag trodde att det var en av mina bästa vänner som alltid ringer via messenger. Springer ifrån toaletten för att svara...

"Zak ringer dig"
Jag minns att jag skrek " Nej, vad fan är de här?" Jag fick sån panik men jag kunde ju inte låta bli att svara heller, detta var ju min chans att få höra hans röst för första gången. Under dom långa sekunderna telefonen ringde så sprang det miljontals av tankar igenom mitt huvud...men sen tryckte jag på den gröna luren.

Ett blygt och tyst "Hello" kom fram, jag kan sätta tusen kronor på att han måste trott att jag hade ljugit om min ålder för det lät då inte som att jag var 27 år, ta bort sisådär 15 år så hamnar vi nog rätt. Oh my god, hans röst och dialekt...Jag var såld direkt. Hade han bett mig där och då att bita mig i stortån och låta som en apa jag hade gjort det utan att tveka. Han lät inte det minsta blyg och såklart började min hjärna sväva iväg igen. Hur i självaste kunde han vara så lugn? Jag minns ingenting av det samtalet mer än att det var väldigt blåsigt och att han snackade om att han inte kunde prata så länge på grund av att han var iväg på militärövning.

Jag var ju fortfarande såklart skeptisk till allt, men det höll jag mycket för mig själv. Jag hade ju faktiskt bara sett honom på bild, han kunde ju vara en catfish? Tiden under hans sommarträning var som sagt väldigt jobbig, jag trodde aldrig att det skulle ta slut och jag började få slut på energi. Men sen kom dagen då han skulle åka hem. Ingen var gladare än mig eller jo förlåt mig. Zak var väldigt glad, berättade jag att dom inte fick duscha under sommarträning? Nu var ju inte jag där och kunde lukta på honom men han luktade säkerligen inte sommar direkt, snarare surt och svettigt. Jag tyckte så synd om honom, tänk er själva att inte få duscha när man vill? Nä det där är inget att hänga i julgranen. 

Nu när han äntligen var hemma bestämde vi oss för att vi skulle prata över facetime för första gången. Nervös som jag är sprang jag runt i min lägenhet som en virrig höna och visste varken upp eller ner. Min mamma var här också...morlaiskt stöd...eller inte. Mamma satt i soffan och skrattade åt mig och i ärlighetens namn var ganska skeptiskt emot allt detta fortfarande. Vi hade våra argumentationer men idag när jag har lugnat ner mig angående allt förstår jag henne. Även om jag är vuxen är jag hennes barn och att hennes dotter pratar med en kille på andra sidan jorden...Hade min framtida dotter gjort det hade jag nog också givit henne det onda ögat. 

Min kära mamma vet att jag är väldigt spontan och impulsiv så hon trodde jag skulle ta mitt pick och pack, flytta till usa och lämna alla här. Men där serru mamma hade du fel, för det där hade ju redan jag och zak pratat om. Men nog om mig och min mamma det är ju inte vi som är intressanta i detta inlägget eller hur? Säger ni något annat så ljuger ni. 

Jag gick och väntade, väntade och väntade på att han skulle ringa. Klockan sprang iväg men han ringde inte och yttligare en gång började hjärnan spela sitt spel. Han kommer inte ringa, han vill nog inte prata och han vill nog inte se mig. Två sekunder senare när man suttit och klankat ner på sig själv, vad händer? Han ringer såklart. Där är han och hans oerhört söta ansikte, alltså girls and boys... mumma! Jag mnns att jag satt ute i mörkret på balkongen i typ 1,5 h, det kändes som fem minuter. Tyvärr var han tvungen att lägga på och jag fick en klump i magen...Varför ska vi sluta prata vi har ju precis börjat? 

Jag var så nervös under facetime samtalet så jag rökte upp ett halvt cigarettpaket. När vi väl hade lagt på luren så svävade jag runt på moln och mamma tyckte såklart jag var jättetöntig. Jag ville bara ringa upp honom igen och höra hans röst igen. De kommande dagarna försökte vi prata över facetime varje dag och vi började prata om att träffas. Yes people, nu kommer jag till the good stuff. 

Vi började titta på augusti och vi båda tyckte att det lät som en bra månad...Men det var tre månader bort och min första tanke var hur fan ska vi klara det? Det är så länge dit och det kostade så mycket pengar. Planen var att han skulle komma till Sverige första gången vi skulle träffas, men sen hände det något...
Fortsättning följer...