Jag känner att återigen tåls det att ta upp att jag verkligen är väldigt impulsiv & spontan, oftast brukar jag se det som goda egenskaper men ibland behöver jag kontrollera mina impulsiva tankar. Dagar gick & vi pratade i telefon varje dag & vi försökte även att få till facetimesamtal varje dag också. Vi hade börjat att lägga undan pengar för att vi hade bestämt att han skulle komma till Sverige i Augusti. Biljetterna från honom till Sverige låg på allt mellan sjutusenkronor upp emot tjugotusenkronor. 

I samma veva som jag hade börjat prata med honom höll jag även på att flytta hem min verksamhet så det var ganska turbulent för mig & jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle kunna lägga undan pengar till resan. Som den gentleman han är erbjöd han sig att betala hälften av resan. Att någon ens erbjuder sig att göra detta är väldigt ovant i alla fall i mina ögon, nu ska jag inte dra alla över en kant men jag tycker att det var en väldigt fin tanke av honom iaf.

Jag började att sakna honom & jag minns han sa till mig " Am I wierd if I say I miss you? I haven't met you but I really miss you Elin" Min första tanke var att inte säga något men jag saknade honom också. Jag förklarade för honom att jag hade exakt samma tanke som honom. I vissa öron kan detta tyckas låta konstigt, hur kan man sakna en människa som man aldrig har träffat? Jag kan nog inte förklara men finns säkert någon där ute som har gått igenom samma sak & förstår. Jag hade en sån underlig känsla i kroppen. Jag hade aldrig varit med om denna situationen innan...att träffa någon på andra sidan jorden. Skulle jag klara det? Alla mina närmsta vet att jag behöver mycket bekräftelse. Jag är en såkallad "needy girl", jag behöver mycket uppmärksamhet & bekräftelse av personen jag tycker om annars fixar jag det inte. 

Att prata med en kille på andra sidan jorden krävdes mycket tålamod. Det går inte slänga iväg ett sms & be han komma över på ett booty call, det går inte att överaska honom med en påse chips, kolla på en skräckis & bara krypa nära varandra. Var jag redo för detta? Jag har också haft & kan även fortfarande ha problem med att vara ensam, gillar helt enkelt inte den känslan. Men även om han satt på andra sidan jorden & inte fysiskt kunde vara med mig så gav han mig allt jag behövde. Jag kände mig så trygg & jag litade på honom till hundra procent. Jag ska också säga att jag kan vara den där tjejen som är misstänksam emot allt, bygger upp egna sanningar för jag är så rädd. Men inte en enda gång kände jag såhär förutom när jag hade mens men då blir ju man inte riktigt som man ska så skyller på det. Hormoner är livet right?

Sen kom en dag & jag bara bestämde mig, nej jag kan inte vänta till augusti på honom. Plockade upp min telefon & började skriva ett meddelande som antagligen lät i stil med "Jag kan inte vänta, jag kommer till dig".
Först fick han lite panik & när jag väl började andas igen fick jag också panik men en bra panik. Jag började kolla i min kalender efter ett datum som skulle passa för mig att dra. Folk började ifrågasätta varför jag skulle åka han skulle ju komma hit, folk blev rädda att det skulle hända mig något. Jag filtrerade allt dom sa & valde bara att lyssna på det positiva, jag var helt enkelt i min egna bubbla. 

Jag skulle bara kunna stanna några dagar på grund av att jag jobbar som jag gör & ville verkligen inte sätta mina kunder i skiten på något sätt. Om någon kund läser detta, har jag sagt att ni är bäst? Vi fann tillslut några dagar som skulle passa oss bägge 13/6-17/6, sagt & gjort så bokade vi biljetterna tre dagar senare efter vi hade satt datumen. Jag skulle åka till USA helt själv, hur fan tänkte jag? Vad har jag gett mig in på? Dessa var några få av alla tusental tankar som lekte fucking andra världskriget i min hjärna. 

Det var så himla mycket som skulle fixas, låt mig säga såhär det är inte som att åka till London för en shoppinghelg...Det var ESTA som skulle fixas som är ett visum online, vanligt pass & även kolla upp alla flygbolagets regler för bagage.Jag skrev ut alla papper, väldigt många som senare skulle visa sig var helt onödiga att skriva ut. Jag har flugit en gång själv innan i mitt liv så jag var på helspänn hela tiden, alla dagar i veckan. Jag skulle åka om tre veckor istället för tre månader? Jag fick kontakt med några tjejer som hade gjort samma resa som mig & jag är så tacksam för att ni orkade med mitt tjöt som jag utsatte er för. Hade aldrig klarat det utan er så tack tjejer...verkligen.

Det var sjukt jobbigt med allt samtidigt som det var en sådan lättnad att jag faktiskt skulle åka tidigare, jag menar jag ville ju träffa han så snart som möjligt & nu låg chansen på bordet för mig. Jag fick väldigt mycket nya bekantskaper på vägen då jag i samma veva blir moderator i en stor tjejgrupp på facebook som heter Girlsquad. Jag började berätta för folk om min resa & många tyckte det var jättespännande & för mig var det ett sätt att bearbeta allt som skulle hända. Det blev mycket, väldigt mycket prat om detta veckorna fram tills jag skulle åka. Jag hade dispyter med både familj & vänner men allt löste sig tillslut.

Veckorna gick & plötsligt var det dagen då jag skulle åka. Klockan ringde fyra på morgonen & låt mig också informera er då om att jag & mina vänner som skulle köra mig hade endast sovit i två timmar. Snacka om att hjärnan hade blivit chokladpudding. Jag ville vara ute i god tid för planet skulle gå klockan sju på morgonen. Jag kom dit checkade in och allt flöt på finare än gummiring på en presenning med såpa. Jag var inne på taxfreeområdet, letade upp min gate & satt där.
Jag hade ingen aning om vilket helvete som stod framför mig...
Fortsättning följer...