Vart var vi? Jo just det..Incheckad & klar. Jag var till & med nervös för att hitta gaten på lilla landvetter, men fick ju hjälp med detta så det var inga problem. Det slutade med att jag fick sitta vid gaten i typ två & en halv timme, lyssnade på diverse olika poddar & lite annat som behagade fröken för stunden. Tillslut så öppnade dom äntligen upp så man fick visa sitt pass & det var dags för påstigning. 

Något som jag inte förstår är varför det är sådan himla stress på att komma på planet, det var som ett krig. Det började med att folk puttade på varandra & ville tränga sig förbi. Jag ska inte säga så mycket för jag kan vara precis likadan. Minns faktiskt inte hur jag var just denna dagen men jag minns att jag kom på planet. No shit elin? När jag hade hittat mitt säte kände jag att ett lugn spreds sig i kroppen, planet var i tid & jag skulle ha väldigt god tid på mig i London som skulle vara mitt första stopp på denna arton timmars långa resa. 

Kaptenen välkomnar alla ombord & jag tittar mig omkring. Ser lycka & glädje runt mig, alla är väldigt glada säkerligen för att dom antigen är på väg hem till sina nära & kära, semester eller backpacking. Detta härliga ögonblick skulle snabbt förändras till irritation & ledsamhet. Varför? Låt mig berätta.

Det brusar i högtalarna & kaptenen börjar att prata igen, förklarar för oss att det har blivit något fel på motorn men dom kommer såklart att försöka lösa detta på snabbaste möjliga sett. Det känns som om detta utrop har satts på repris då detta meddelande ropas ut flera gånger om & tillslut har vi suttit i planet i två timmar. Viktigt att informera er om är att planet var avstängd så det var så ohyggligt varmt, tänk er ett fullsatt flygplan utan en ac som fungerar? Jag minns att jag tittar mig omkring igen för att se hur stämingen har förändrats. Barn skrek, par skällde på varandra & vissa satt med tårar i ögonen...Jag var en av dom. 

Sista utropet av kaptenen blir att vi alla måste lämna planet & bege oss in på flygplatsen igen. Vid detta ögonblicket inser jag...Jag kommer inte att hinna med mitt byte i London. Rädslan & paniken tar över min kropp, jag känner mig så maktlös men mitt i allt detta tänker jag också "Elin du får inte ge upp".
Jag minns att jag ringde till Zak & förklarade situationen, han blev upprörd. Han var upprörd för min skull för jag hade sagt enda sedan vi hade bokat biljetten att något kommer gå åt skogen. Med en darrande röst & tårar i ögonen lägger jag på luren. Elin herregud sansa dig & ta tag i detta du vet att du kan fixa det. 

Jag ringer upp mitt flygbolag som jag skulle åka med & såklart pratar dom på engelska, har ni försökt göra er förstådda på ett språk som ni inte riktigt kan behärska när ni är upprörda? Det är oerhört svårt. Förklarade i alla fall situationen så bra som jag bara kunde, mannen som jag pratar med förklarar för mig att jag måste kontakta mig agent som jag bokade biljetten hos. Jättekonstigt tänkte jag men okej han jobbar ju med detta så han vet ju vad som behöver göras. Ringer upp min agent & förklarar för henne också vad som har hänt.. Jag möts av "Men du har väl checkat in? Då är det flygbolaget som har hand om dig i tjugofyra timmar"

Jag bröt ihop igen, i alla denna sörjan så ropar dom ut att planet till London är helt inställt. Jag står där med min lilla väska, tårar i ögonen & har panik. Vad fan gör jag nu? Jag ser en tjej som är i min ålder som jag rycker tag i & frågar vad man ska göra nu. Jag tror det första hon sa till mig var "Du måste börja med att lugna ner dig"
Jag har minnesluckor om vad våran diskussion handla om men vi tar oss ner till flygbolagets disk, men vi var inte ensamma. ALLA på flygplanet behövde ju en ny resa, föreställ er den kön på landvetter. Detta flygbolaget som jag reste med hade sin informationsdisk precis jämte entrén. Kön sträckte sig över halva flygplatsen , på riktigt. Jag & denna tjejen höll ju ihop under tidens gång. 

När vi stått i kön en riktigt bra stund, kanske en och en halvtimme beslutar jag mig att försöka ringa upp flygbolaget igen för att se om det finns något som dem kan göra för mig. Under tiden i kön har vi börjat snacka med två tjejer som stog framför oss & en av dom säger till mig "Det är ingen idé, vi har varit i telefonkö i över trettio minuter"

Först tänkte jag lyssna på henne & inte ringa men bestämde mig tillslut att göra ett försök ändå, jag är oerhört tacksam idag att jag tog det beslutet för gissa vad? Jag kom fram nästan direkt. När jag kommer fram får jag prata med en man som pratar på engelska med en indisk brytning, tyvärr hade jag väldigt svårt att förstå honom men efter mycket om & men förstår han vad jag vill, orden han säger sedan fick mig att bli svag i mina ben "Tyvärr vi har ingenting till dig idag" i den stunden gick jag ifrån att vara ledsen & sårbar till aggressiv & irriterad. Jag var väldigt tydlig med att han behövde lösa någoting till mig idag för jag hade så få dagar i USA. Orden han sa sedan fick mig att bli ännu mer svag i mina ben än vad jag redan var. Han säger " Jag kan faktiskt se att det finns ett flyg till London ikväll klockan åtta på kvällen, skulle det funka?" 

Utan att ens tänka efter en extra gång beslutar jag mig för att ta den resan, jag skulle till USA. Vi försökte även få honom att hjälpa tjejen som var med mig men det var lite komplikationer så hon fick så snällt stå kvar i kön & såklart väntade jag med henne. Det var ju inte så att jag hade bråttom direkt, vid denna tidpunkten var klockan ca halv tolv på dagen & som sagt gick mitt plan klockan åtta på kvällen.

Äntligen! Våran tur vid luckan, tjejen jag är med förklarar situationen & säger även att hon vill komma med på samma plan som mig...Men det är fullt. Flygvärdinnan som hjälper oss säger att hon kan boka henne på en överbokningsbiljett & för er som inte vet vad det innebär är det en biljett som gör att man KANSKE kan få åka med, det behöver vara någon som inte dyker upp eller avbokar. Jag hade ju fått min bijett på nätet så kunde checka in om jag ville & bege mig in på taxfreeområdet igen men det kunde inte hon som var med mig så vi höll ihop. Vi hade fått en matkupong som vi skulle klara oss på hela dagen...Sjuttiokronor, really? Ett jävla skämt, du får inte ens en svettig ostfralla för det på en flygplats. Tiden tickar på & tillslut ska hon försöka checka in.. 

Hon kom med! Lyckan var fullständig & vi bägge var så himla glada, vi skulle få åka tllsammans & vi kunde umgås hela vägen tills vi skulle behöva skiljas åt i London. Vi checkar in yttligare en gång & vid denna tiden hade jag varit på flygplatsen i 15 timmar redan, hjärnan var återigen chokladpudding. Vi går på planet & det lyfter...Äntligen var resan igång igen. Flygresan till London går väldigt smärtfritt, det är ju inte direkt en lång flygresa. När vi kommer till London inser vi...Jävlar...våra nästa plan går inte förens om 10 timmar, vad gör vi nu?

Vi får yttligare en gång leta upp flygbolagets disk för att få ett hotell, vi var så trött vid detta tillfället & en viss irritation hade flytit upp till ytan. Sagt & gjort så har vi fått ett hotellrum för natten, kostnadsfritt såklart det var det minsta dom kunde göra för oss...Vi skulle behöva åka buss till hotellet, kvinnan som vi pratade med sa väldigt tydligt till oss " Don't you worry girls, it's only teen minutes away from the airport" Hade jag vetat vid det tillfället att hon snacka skit hade jag antagligen givit henne en örfil. Vi fick sitta på en buss i trettiofem minuter för att komma till hotellet. Incheckade & redo för sängen, vi fick i oss lite frukt som vi hade köpt...vi slocknade. 

När alarmet går dagen därpå tror jag att jag är med i dolda kameran eller något jag hade inte en susning om vart vi var, men sen trilla poletten ner vi var ju på hotellet. Kastar i oss lite frukost för att sedan ge oss iväg på den "tio minuter" långa bussresan tillbaka till flygplatsen, väskor incheckade & går för att kolla upp våra gates.. 
När jag ser vad som står på tavlan börjar jag skratta för jag trodde helt enkelt att det var ett skämt...
Fortsättning följer...