DET SLETS IFRÅN MIG.

Wow, jag klarade av en vecka till. Klapp på axel till mig, heja mig. Som ni säkert läste i mitt tidigare inlägg har jag en period just nu som jag känner mig extra låg. Men vet ni vad? Jag känner mig stolt för även om jag mår såhär väljer jag att inte ge upp, jag väljer att kämpa för att nå mina mål. Fy fan vad stark man är om man bara vill, eller hur? 

Har fått många frågor om mig & Zak över sociala medier, bland annat om hur det går för oss m.m. Planen var ju att han skulle komma till mig här nu i slutet av Augusti men tyvärr så hade biljettpriserna blivit skyhöga och vi hade tyvärr inte råd. Nu är planen att han ska komma hit i slutet av september istället, jag längtar så mycket efter honom så det gör ont i hela mig. Jag ser överallt på sociala medier och i min närhet folk som kramar varandra och visar kärlek till sin partner varje dag, wow det vill jag också kunna. 

När jag kom hem ifrån Usa efter jag träffat honom första gången så var dom två första veckorna brutala, helt ärligt dom var så jobbiga. Man var van vid att vakna jämte honom och känna närheten. Snabbare än isbiten som smälter i solen togs allt det där ifrån oss och vi stod på egna ben igen...utan varandra. Vi kämpade och tillslut hamnade i ett accepterande om att vi var så långt ifrån varandra igen. 

Men vi försökte återigen att se det positivt att vi förhoppningsvis skulle kunna träffas i augusti igen. Vi började kolla på biljetter och då låg dom på mellan 9000-10000 svenska kronor, vilket var okej tyckte vi. Tyvärr hade vi inte pengarna just då så vi kunde inte köpa dom direkt och var tvungna att vänta tills vi hade det bättre ekonomiskt. Sen kom dagen som vi bestämde oss för att vi skulle kolla igen och eventuellt boka, vad hade hänt? Dom hade gått upp till 17000 svenska kronor, helt sjukt eller hur? Visst det fanns resor för 10000 svenska kronor men då skulle han behöva flyga i runt 48 timmar och vi kände väl att det inte riktigt var värt det med tanke på att han bara skulle vara här några dagar. 

Klumpen i magen växte och jag bröt ihop. Jag grät i telefonen och Zak försökte att lugna mig, men hur skulle jag kunna lugna mig? Jag menar det var så nära att få träffa honom och så tas det ifrån mig igen. Men efter mycket om och men lugnande jag mig och försökte andas. Istället för att få träffas om två veckor blev det sex veckor. I era öron kanske det inte låter som så mycket, testa ha eran kille på andra sidan jorden så kommer ni få en annan uppfattning om tid. Jag saknar honom så mycket. Så nu är vår plan att träffas i slutet av September istället, vi håller tummarna för att allt går vägen då. Så nu är vi tillbaka till den där magkänslan som jag hade när jag precis hade kommit hem, för det slets ifrån mig IGEN. Jag försöker vara stark i detta men det är inte alltid lätt och det är framför allt inte en dans på rosor. Ni är så fina allihopa som undrar om vår resa och bryr er om oss vi är oerhört tacksamma för allt. 
 

ATT VÅGA ACCEPTERA.

Jag har pratat väldigt mycket om acceptans i tidigare inlägg när det kommer till att dejta en kille som är placerad på andra sidan av jorden men i detta inlägget tänkte jag prata om en annan typ av acceptans. Att våga att acceptera att man inte alltid mår hundra procent eller att man helt enkelt inte orkar att vara så stark som man vill vara. 

Många av mina vänner tror jag ser mig som en glad, social och stark tjej. Vilket jag ofta är, men jag är inte heller mer än människa och har därför perioder där jag känner mig extra låg eller extra trött. Att vara en egenföretagare är något av det bästa jag vet men också ibland något av det värsta jag vet. Man är aldrig ledig, man slappnar aldrig riktigt av på grund av att man inte riktigt vågar. Att vara egenföretagare är inte som att gå till ditt arbete och göra det du ska för att sedan komma hem, placera dig i soffan och slappna av. Nej det är så mycket mer. 

Jag vill vara den där som alltid försöker göra alla andra till lags när det kommer till saker gällande mitt företag, jag säger väldigt sällan nej och prioriterar därför ofta mig själv i andra hand. Men egentligen borde det vara tvärtom, att våga säga nej och faktiskt fokusera på dig själv och ditt egna mående. Men ack så svårt det kan vara, så sjukt svårt. Att ständigt känna att man behöver vara på topp och prestera till hundra procent, för vad händer om jag inte gör det? Kunden blir inte nöjd och kanske väljer att gå till en annan person, vilket såklart är okej. För mig blir det däremot en stor förändring. En annan månadslön, en inre stress och mycket mera. Folk kommer och påpekar varför jag tar betalt för mitt arbete? Men låt mig vara ärlig, detta är mitt jobb det är inte min hobby, jag gör detta för att kunna ha mat på bordet och även kunna unna mig saker. Snälla, tänk en extra gång när du blir arg på mig för att jag väljer att ta betalt för att du inte dyker upp på din tid som DU bokade och som jag höll åt DIG. Snälla tänk en gång till innan du kommenterar mina priser, jag sätter inte mina priser för att vara elak eller för det är roligt. Jag sätter dom för att jag har så mycket jag behöver betala och fixa innan jag ens kan ta ut en egen lön...Och tro på mig när jag säger detta. Man blir inte rik på att vara småföretagare och ni som säger att det är så lyxigt att vara egenföretagare man kan va ledig hur mycket man vill. Jo visst det kan jag, men tänkte du på att jag inte får betalt då? Jag får inte betald semester. 

Det är väldigt få människor i mitt liv som jag vågar berätta om hur jag egentligen mår när jag har mina dåliga perioder och varför är det så? För att det accepteras inte av alla människor, att jag faktiskt inte alltid mår bra. Jag förväntas att ha någon typ av superkraft som gör att jag aldrig ska vara sjuk eller helt enkelt nere. Jag skall alltid vara på topp, vilket jag inte är. Jag skriver inte detta inlägg för att säga någon slags av bekräftelse utan endast för min egna del för att lätta på trycket och bearbeta att det faktiskt är okej att inte alltid må bra. 

När jag är med mina vänner och mina kunder försöker jag alltid hålla en god min och le, jag får alla att skratta och må bra. När jag har gjort detta är alla mina krafter slut, jag kan slänga mig på soffan eller sängen. Ibland somnar jag eller ibland kan jag bara sjunka ihop för att försöka att ta djupa andetag för att förbereda mig för kommande dag. Jag är också den typen av tjejen som vill ge hundra procent i allt jag gör och har därför svårt att fokusera på flera uppgifter samtidigt och i och med detta glömmer jag mycket, men jag gör det inte för att vara elak. Jag kan bara inte hjälpa det. Glömmer jag ringa, smsa eller umgås med er är det inte för att jag inte vill, det är för jag helt enkelt glömde det. Detta är något som jag fokuserat väldigt mycket på det senaste och har förstått att jag är utmattad. Det kanske inte alltid syns på mig för att jag faktiskt väljer att vara den där glada tjejen istället för att vara den där som pratar om mina problem, såklart gör jag detta också men väljer väldigt ofta att hjälpa andra i deras mående och återigen till sidosätter jag mig själv. Tackar jag nej till att ses eller ställer inte är det inte på grund av att jag inte vill utan för att jag helt enkelt inte orkar.

När jag berättar för människor att jag är trött säger många men du kanske ska försöka sova mera och vila, det hjälper inte. Jag önskar att det hjälpte, men tyvärr gör det inte det. Jag kan somna klockan åtta på kvällen och sova i tolv timmar men är lika trött dagen därpå. Då får man kommentaren, du kanske har sovit för mycket? Yeah, det funkar inte riktigt så. I och med att jag är så målmedveten på en sak åt gången gör detta mig väldigt trött när jag försöker att fokusera på flera saker samtidigt och då blir det ofta pannkaka av allt. Jag söker som sagt ingen typ av bekräftelse i detta inlägget utan det är mer ett uppvaknande ifrån mitt håll. 

Man skall aldrig till sidosätta ditt egna mående för att göra andra nöjda. Jag är också oerhört tacksam till mina nära och kära som förstår mig och inte sätter någon press på mig, tack. Ni som läser min blogg kanske vet att jag är administratör i en stor tjejgrupp på facebook som heter Girlsquad, jag har fått ta en paus där just nu för jag orkade helt enkelt inte. Det är inte lätt på något sätt att vara administatör i en jättestor tjejgrupp på facebook, men det är också så fantastiskt roligt också och saknar det, MEN behövde lägga allt mitt fokus på mig själv just nu och det känns som rätt val just nu. Men när jag kommer tillbaka kommer jag tillbaka med full kraft och starkare än någonsin. 

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Våga acceptera att du inte alltid kan vara överallt och inte vara alla till lags, visst du kan...Men hur mår du själv? Våga att ägna tid åt dig själv och ditt mående så du inte faller platt eller faller ner i gropen så djupt så det tar en oerhört lång tid för dig att komma tillbaka, det är inte värt det. Ta lite semester, åk på spa eller gör det som får dig att må bra just nu och arbeta med dig själv. 

När man känner sig nere är det väldigt lätt att ta åt sig av kritik som egentligen inte är personlig kritik utan en allmän kritik, jag kan känna inombords ibland att jag blir så sjukt irriterad över små saker som personer säger till mig. Jag omformulerar det till något superstort fast det egentligen är piss i sjön. Men det är viktigt att också acceptera detta för att kunna jobba på det,  våga. 
Låt mig säga såhär... Jag är utmattad.
Just because a person have a smile on their face it doesn’t mean they’re happy all the time. Don’t forget to be humble to everyone you meet.

 

WOW, MINNS EJ SENAST JAG SKREV

 
 
Som rubriken lyder så minns jag inte senast jag valde att skriva & låt mig vara ärliga emot er från början. Chansen att jag bara kommer skriva i några dagar eller veckor är ganska stor, men låt oss ge det ett försök i alla fall? 

I sanningens stund så vet jag faktiskt inte alls vad detta inlägget ska handla om eller vad det ska ha för syfte så jag låter orden bara flöda så får vi se vart det leder. Det är väl lite sån jag är i min natur, spontan & impulsiv. 
Så då är ju den stora frågan, vad kan jag berätta om ni inte redan vet & vad som är uppe på kartan i mitt liv nu?

Det finns väl egentligen ganska mycket som skulle behövas skrivas men av vissa skäl kommer jag inte att ta upp vissa saker ur mitt förflutna. Ni vet väl vad dom säger? Det förgångna hör till det gamla....Jag tror det där är helt fel sätt att säga det på men vi kör på det ändå. 

Sedan ett år tillbaka bor jag i mina fantastiska ljusa tvåa i Borås på 49kvm, lika stort som ett slott jag vet men jag är inte den som är skrytsam av mig. Men låt mig säga såhär...för mig är det ett slott. Varför?
Av alla olika lägenheter som jag har bott har detta blivit min absoluta favorit. Den är ljus & jag har inte hållit igen något när det kommer till inredning. Jag har kört mitt egna race & gjort precis som jag vill samt köpt allt som jag tycker är fint, denna möjligheten har jag inte haft innan så jag är oerhört tacksam.

Vissa av mina vänner säger att jag har blivit en mer lugn person men som ibland brusar upp. Jag kan nog hålla med dom för låt oss inte glömma att jag är en kvinna & ibland kan våra fantastiska hjärnor spela oss ett ordentligt spratt. Sisådär varannan timme varje dag, är jag ensam? Troligtvis inte. Lugnet vet jag inte vart det kommer ifrån, kanske det kommer med åldern? Blir ju ändå 28 år. 

Just denna dagen idag är väl inte den bästa för mig då jag ska besöka vårdcentralen på grund av stora magsmärtor men jag försöker ha en positiv attityd för att allt ska lösa sig på bästa möjliga sätt. Jag vill passa på att säga att denna bloggen är ett sätt för mig att rensa tankar & bara bubbla. Så jag vill därför förvarna er om att det inte kommer att skrivas varje dag eller uppdateras om senaste modetrenden. That´s not me guys... 

Åh.. på tal om engelska. Jag har träffat en fin amerikan...Men den historien tar vi en annan dag.
Puss.