JAG & MIN AMERIKAN DEL 8.
Jag var så lycklig vid detta tillfället för jag visste att det inte var länge kvar tills jag faktiskt skulle vara i hans armar, känna hans doft och få möta hans läppar med mina. Jag minns att jag ringde en av mina närmsta vänner och att jag tyckte det
var så roligt för troligtvis förstod inte någon ett dugg av vad vi sa. Jag minns att jag sa ett svordomsord ganska högt för att testa, inte ett kotte antydde till att bry sig så dom förstod säkerligen inte.
Jag tror att det var sådär en halvtimme innan planet skulle lyfta som man fick börja stiga på planet, sista biten nu sen skulle jag ju som sagt vara framme i Oklahoma City och träffa denna killen som jag endast pratat med i telefon och via facetime. Jag var inte alls nervös och det gjorde mig nervös, jag minns att jag trodde det var något fel på mig för jag brukar alltid vara den där personen som överanalyserar allt och blir väldigt nervös. Min grupp ropas upp och det är dags att kliva på, allt går väldigt smidigt. Det var ett väldigt litet plan och inget avancerat alls men absolut inte dåligt på något sätt.
Jag hamnade ganska långt fram i kön på vägen in i planet och jag hade platsen närmast gången, flög upp och ned två gånger då jag hade två personer innanför mig som skulle in. Innan jag berättar vidare så kanske ni minns att jag inte var van vid det amerikanska folket än och med det menar jag att folk faktiskt la tid på att prata med mig istället för att stirra ner i sina telefoner. På platsen jämte mig placerade sig en kille som kanske var något år äldre än mig och han började prata mig om vart han hade varit till saker om hans familj, väldigt öppen med andra ord.
Kaptenen hälsar oss välkoma och berättar lite om flygresan till Oklahoma City. Hans röst försvinner ur högtalarna igen och folk börjar fokusera på det dom gjorde innan han började att prata. Som ni kanske har förstått vid detta laget är att jag analyserar människor ganska mycket, vände mig om och tittade mig omkring på alla männniskor. Jag fick en ganska konstig känsla i kroppen, det var någon energi som inte var bra men såklart fanns det människor som skrattade och hade det trevligt också. Efter cirka tio minuter efter att kaptenen hade pratat första gången brusar det till i högtalarna och hans stämma hörs igen.
"Ladies and gentlemen, we seem to have some trouble with the airplan, hopefully we will be in the air soon, thank you for your patient" Jag hade tydligen glömt att jag satt i ett flygplan fullt med människor för rakt ut skrek jag "What the fuck!" Jag blev så oerhört förbannad och jag trodde återigen att någon skojade med mig. Killen som satt jämte mig sa "Wow, somebody is mad today huh?"
Jag tror jag gav honom det onda ögat men jag minns helt ärligt inte, men började i alla fall att förklara min resa och min situation för honom...Efter det sa han "Yeah, what the fuck" Så bröt vi ihop och började skratta.
Plötsligt kom jag på att jag inte hade något internet och kunde inte säga till zak att jag blev sen men jag tror ändå att jag koppla på mitt mobilnät snabbt nu när jag tänker efter och skickade iväg ett meddelande för att tala om att jag var sen, jag minns faktiskt inte men jag tror att det var så det gick till. Min panik kom tillbaka som ett returnerat paket, tänk om jag skulle behöva vänta en dag till? Men efter cirka trettio långa minuter börjar kaptenen prata igen "Ladies and gentlemen, we are ready to take off". Jag andades igen och när planet var uppe i luften kändes det som vi bara hann upp innan vi skulle landa igen. Jag minns också att jag ville att flygresan skulle vara lite längre, låter kanske konstigt med tanke på min resa. Men nervositeten svepte över mig och jag kände mig absolut inte redo att träffa honom, började må illa och ville kräkas.
Jag kunde ju tyvärr inte bestämma så mycket över resetiden till Oklahoma City så det var bara att acceptera läget och kaxa till sig för snart var det dags att träffa honom. Kände hur det började sätta sig ett lock för mina öron och jag är väldigt känslig emot detta så det gjorde väldigt ont, insåg också att vi var på väg att landa då. Som alla andra landningar var det väldigt kraftig inbromsning och mycket ljud omkring, men jag var ju van vid detta laget så det var ju inga problem. Som alla andra flyg också så hade alla verkligen super bråttom ut ifrån planet så det började knuffas och trängas, jag satt kvar så länge jag vågade tills dom innanför ville att jag skulle resa på mig.
Jag blev glatt överaskad när jag landade i Oklahoma City, flygplatsen var väldigt liten och det var så skönt... Jag tänkte för mig själv..Här ska jag väl ändå inte kunna tappa bort mig. Letar fram min mobil och börjar leta efter ett wi-fi som jag kan koppla upp mig på, jag behövde ju berätta för Zak att jag var framme för den stackaren hade ju fått vänta på mig. Gud vilken handsvett jag fick, jag var nervös när jag började skriva mitt meddelande till honom att jag var framme. Han öppnade direkt och svarade att han var där nere så jag behövde ta mig dit.
Jag börjar gå emot "bagage claim" jag stressar inte utan försöker nästan att dra ut på det lite för att jag var så nervös, hittar rulltrappan som ska ta mig ner emot bottenvåningen som han ska stå och vänta på mig. Jag når slutet på rulltrappan och där stod han...
Fortsättning följer...
Jag tror att det var sådär en halvtimme innan planet skulle lyfta som man fick börja stiga på planet, sista biten nu sen skulle jag ju som sagt vara framme i Oklahoma City och träffa denna killen som jag endast pratat med i telefon och via facetime. Jag var inte alls nervös och det gjorde mig nervös, jag minns att jag trodde det var något fel på mig för jag brukar alltid vara den där personen som överanalyserar allt och blir väldigt nervös. Min grupp ropas upp och det är dags att kliva på, allt går väldigt smidigt. Det var ett väldigt litet plan och inget avancerat alls men absolut inte dåligt på något sätt.
Jag hamnade ganska långt fram i kön på vägen in i planet och jag hade platsen närmast gången, flög upp och ned två gånger då jag hade två personer innanför mig som skulle in. Innan jag berättar vidare så kanske ni minns att jag inte var van vid det amerikanska folket än och med det menar jag att folk faktiskt la tid på att prata med mig istället för att stirra ner i sina telefoner. På platsen jämte mig placerade sig en kille som kanske var något år äldre än mig och han började prata mig om vart han hade varit till saker om hans familj, väldigt öppen med andra ord.
Kaptenen hälsar oss välkoma och berättar lite om flygresan till Oklahoma City. Hans röst försvinner ur högtalarna igen och folk börjar fokusera på det dom gjorde innan han började att prata. Som ni kanske har förstått vid detta laget är att jag analyserar människor ganska mycket, vände mig om och tittade mig omkring på alla männniskor. Jag fick en ganska konstig känsla i kroppen, det var någon energi som inte var bra men såklart fanns det människor som skrattade och hade det trevligt också. Efter cirka tio minuter efter att kaptenen hade pratat första gången brusar det till i högtalarna och hans stämma hörs igen.
"Ladies and gentlemen, we seem to have some trouble with the airplan, hopefully we will be in the air soon, thank you for your patient" Jag hade tydligen glömt att jag satt i ett flygplan fullt med människor för rakt ut skrek jag "What the fuck!" Jag blev så oerhört förbannad och jag trodde återigen att någon skojade med mig. Killen som satt jämte mig sa "Wow, somebody is mad today huh?"
Jag tror jag gav honom det onda ögat men jag minns helt ärligt inte, men började i alla fall att förklara min resa och min situation för honom...Efter det sa han "Yeah, what the fuck" Så bröt vi ihop och började skratta.
Plötsligt kom jag på att jag inte hade något internet och kunde inte säga till zak att jag blev sen men jag tror ändå att jag koppla på mitt mobilnät snabbt nu när jag tänker efter och skickade iväg ett meddelande för att tala om att jag var sen, jag minns faktiskt inte men jag tror att det var så det gick till. Min panik kom tillbaka som ett returnerat paket, tänk om jag skulle behöva vänta en dag till? Men efter cirka trettio långa minuter börjar kaptenen prata igen "Ladies and gentlemen, we are ready to take off". Jag andades igen och när planet var uppe i luften kändes det som vi bara hann upp innan vi skulle landa igen. Jag minns också att jag ville att flygresan skulle vara lite längre, låter kanske konstigt med tanke på min resa. Men nervositeten svepte över mig och jag kände mig absolut inte redo att träffa honom, började må illa och ville kräkas.
Jag kunde ju tyvärr inte bestämma så mycket över resetiden till Oklahoma City så det var bara att acceptera läget och kaxa till sig för snart var det dags att träffa honom. Kände hur det började sätta sig ett lock för mina öron och jag är väldigt känslig emot detta så det gjorde väldigt ont, insåg också att vi var på väg att landa då. Som alla andra landningar var det väldigt kraftig inbromsning och mycket ljud omkring, men jag var ju van vid detta laget så det var ju inga problem. Som alla andra flyg också så hade alla verkligen super bråttom ut ifrån planet så det började knuffas och trängas, jag satt kvar så länge jag vågade tills dom innanför ville att jag skulle resa på mig.
Jag blev glatt överaskad när jag landade i Oklahoma City, flygplatsen var väldigt liten och det var så skönt... Jag tänkte för mig själv..Här ska jag väl ändå inte kunna tappa bort mig. Letar fram min mobil och börjar leta efter ett wi-fi som jag kan koppla upp mig på, jag behövde ju berätta för Zak att jag var framme för den stackaren hade ju fått vänta på mig. Gud vilken handsvett jag fick, jag var nervös när jag började skriva mitt meddelande till honom att jag var framme. Han öppnade direkt och svarade att han var där nere så jag behövde ta mig dit.
Jag börjar gå emot "bagage claim" jag stressar inte utan försöker nästan att dra ut på det lite för att jag var så nervös, hittar rulltrappan som ska ta mig ner emot bottenvåningen som han ska stå och vänta på mig. Jag når slutet på rulltrappan och där stod han...
Fortsättning följer...
