ATT VARA TILLSAMMANS MED EN AMERIKAN

Tyvärr tog ju resan slut där och jag var hemma på svensk mark igen, vilket var oerhört tråkigt samtidigt som det var en lättnad att vara hemma. Jag saknade honom redan, hur skulle man klara av att vänta så länge på att få träffa honom igen? Jag hade varit gjort något liknande förut. Men vi bestämde oss för att försöka vara positiva till hela situationen istället för att se alla hinder och svårigheter. 

Hur är det då egentligen att vara tillsammans med någon som bor på andra sidan av jordklotet? Jag önskar att jag kunde måla upp en vacker bild till er men det är allt annat än lätt. Men i slutändan när man är i varandras famn igen är det så värt det. Hur gör man då för att få det att funka? Allt handlar om tillit och prioritering, men det är också viktigt att tänka på att bägge parter har "ett liv" också om ni förstår vad jag menar. Det handlar också då om acceptans för varandra. 

Det är okej om man inte hinner att prata lika mycket varje dag, ibland kanske man inte ens hinner att prata i telefon. Varför? För mig och Zak handlar det om att vi har en ganska stor tidsskillnad mellan oss, han är sju timmar efter mig. Hur löser man då tiden att kunna prata med varandra? För oss brukar det bli att vi kan prata på morgonen och på min lunch på veckodagarna, helgerna är ju såklart lättare för oss då man inte behöver gå och lägga sig för att man ska upp tidigt för att arbeta. Tyvärr krockar våra arbetstider lite då han jobbar natt och jag arbetar på dagen, han går av sitt arbetspass när jag har min lunch så där brukar bli våran tid mitt på dagen. 

Som jag nämde högra upp så handlar väldigt mycket om tillit och prioritering. Tilliten är det största och det absolut viktigaste i ett distansförhållande, man måste kunna lita på varandra och ha öppna dialoger. Jag och Zak har haft ett ärligt förhållande sedan vi träffades, det är okej att vara ledsen över något och det är okej att prata om något som inte känns bra. Ni vet den där känslan om det är något som man egentligen inte vill berätta? Behöver inte vara något allvarligt men kanske någon incidens tidigare i ens liv, mitt tips till er är...Bara säg det, det gör allt så mycket mer lättare och man kan ha ett avslappnat förhållande. Jag och Zak vet allt om varandra och detta har vi valt själva, vilket är oerhört skönt när man vet att han sitter på andra sidan jordklotet. Allt blir så mycket lättare. 

Vissa dagar när jag sitter här hemma i min lilla lägenhet tänker jag på honom och på hur våran situation ser ut. Vi önskar att vi kan vara med varandra hela tiden men vi vet också att vi inte kan, vilket ibland gör det oerhört svårt. Man vill bara krypa ner i ett hål, hålla för ögonen och hoppas att han ska vara där när man öppnar upp sina ögon. Vilket tyvärr aldrig händer. Det är också viktigt att prata om alla sina känslor med varandra, vi är ju bara människor. Våra samtal är inte alltid superskoj eller fulla med glädje, för vi har faktiskt våra dåliga dagar och det är viktigt att ventilera detta med varandra. Man måste acceptera att även om man inte har mycket tid att prata med varandra kan det inte alltid vara positiva saker man pratar om. I början kunde jag tycka att detta var oerhört svårt då man alltid vill vara glad och vi hade en period då vi bägge hade det jobbigt av olika anledningar. Vi började känna att allt vi pratade om var problem, tills vi en dag pratade om detta och skulle försöka prioritera att prata om positiva saker. Men idag när jag har landat lite i det så måste man förstå att det är okej, jag menar hade han bott i Sverige och vi hade haft möjligheten att ses varje dag...Det är inte alltid så att en dag är bra? 

Vi finns där för varandra och stöttar varandra i allt. Vi hade en plan att vi egentligen skulle ha träffats i slutet av Augusti men av olika anledningar behöver vi vänta en månad till. Låt mig säga såhär, när det först är så nära men sen när man vet att man kommer behöva vänta i flera veckor till, det är som en smäll. Tänk er att någon sparkar en fotboll i fullkraft i eran mage så du trillar ner på dina knän och du inte kan ställa dig upp...Det är ungefär den känslan. Man längtar så mycket efter varandra så varje muskler i kroppen gör ont. Närheten, kärleken och skratten, det saknar man något kopiöst. Men som jag nämnde tidigare i inlägget så är det i slutändan värt all väntan och alla tårar när man är ifrån varandra. Nu tar vi nya tag och förhoppningsvis kommer vi att få träffa varandra i slutet av september. Det är ju bara sex veckor dit men vem räknar? 
Jag bifogar lite tips när nedan för att få erat distansförhållande att funka:

10 tips för ett distansförhållande att fungera:

1. Man skaffar inte ett förhållande på distans från första början. Skämtar såklart...

2. Om man trots allt måste inleda ett distansförhållande med sin partner: Försök att planera in när ni ska ses. Vem betalar resorna? Hos vem ska ni ses? m.m

3. Kommunikationen är det viktigaste man har, i alla förhållanden skulle jag vilja påstå, men framför allt när man inte är fysiskt nära varandra. Här finns liksom ingen närhet och inga gester – hur ska man visa uppskattning, tacksamhet och kärlek – på distans? Det gäller att prata och kommunicera. Sms, skype, telefon – vad som passar en bäst! Förmodligen en mix av det. Även här gäller det att ha en plan eller att var överens – hur ofta ska vi prata? Hur ofta ska vi Skypea? Osv.

4. Var öppna med varandra. Berätta hur du mår och vad du känner, håll inte inne på saker bara för att ni är långt ifrån varandra.

5. På lika villkor. Ni måste gå in för det här distansförhållandet på samma nivå – ni måste prata ihop er och se till att ni spelar i samma division! Det kan tyckas vara lite luddigt, men det hänger egentligen ihop med allt det här om att ses, prata och ha en plan för alltihop.

6. Tidsbestämt. Det är ett måste, ni måste ha ett slutdatum för ert distansförhållande! Eller ett ungefärligt, eller åtminstone en tanke. Kan ni inte sätta det så måste ni i alla fall kunna tänka er och planera för, en framtid tillsammans. Och se till att ni bestämmer och vet om när ni ska ses nästa gång!

7. Peppa varandra. En dag är någon ledsen medan den andra känner sig rätt peppad, då finns man där och stöttar såklart. Ge och ta emot energi när det behövs helt enkelt!

8. Njut av ensamtiden. Ja alltså, faktiskt, försök göra det! För ärligt talat, det är speciellt att bo med någon även om fördelarna väger upp alla dagar i veckan. Men det sköna är att när du bor ensam kan du planera din tid exakt hur du vill. Äta exakt vad du vill till middag – du behöver inte diskutera saken med någon alls! Jag är kanske inte jätteduktig på att ta tillvara på detta, förutom just maten (men hade nog hellre önskat att min pojkvän fanns här och fixade god mat till mig, haha) 

9. Överraska. När man är nära varandra kan man som sagt visa uppskattning titt som tätt, men på distans är det inte lika lätt och därför skulle jag rekommendera att överraska varandra! Skicka ett litet brev, handskrivet. Eller ett foto. En liten present, vad som helst.

10. Bit ihop. Det här är mitt sista tips: det är inte för evigt. Det är inte det som är tanken, att ni ska bo isär och lida av ständig saknad och längtan. Tanken är att ni (mer eller mindre) ska vara för evigt, men ert förhållande på distans ska inte det! Räkna dagarna om du vill – vet inte om det gör att tiden går snabbare eller långsammare? Och snart, snart så är ni där – i mål – tillsammans igen!

Tips kommer från: https://jennifersandstrom.se
 

JAG & MIN AMERIKAN DEL 15.

Som jag nämt i tidigare inlägg så hade jag inte många dagar att tillbringa med Zak på grund av mitt arbete och lite andra andledningar. Tyvärr hade dagen kommit som jag skulle behöva åka ifrån denna underbart snälla kille som helt ärligt att fått mig att le på ett sätt som jag inte hade haft på ett bra tag. Jag skulle behöva lämna denna underbara familj för att bege mig hem till min egna underbara familj och vänner. 

Vi vaknade den morgonen i varandras famn och vi bägge visste att det var idag som jag skulle åka hem, jag ville verkligen inte. Vart hade tiden tagit vägen? En klump i min mage växte sig sakta större och blev tyngre men vi bestämde oss för att försöka utnyttja sista tiden tillsammans på bästa möjliga sätt. Så hur kunde vi starta denna dagen? Vi åkte tillbaka till ett av mina favoritställen, Denny's, ni vet det där härliga stället med pannkakor lika stora och fluffiga som...Tänkte jag skulle kommit på något fiffigt där men pannkakorna var lika goda denna gången som första gången vi besökte detta stället. Under denna frukosten satt vi bägge och sa att vi inte ville att jag skulle åka hem, men vi bestämde oss också för att vi skulle försöka ses så snabbt som möjligt igen. 

Problemet var och är fortfarande att det är väldigt dyrt för oss att besöka varandra och vi har arbete som vi måste ta hand om. Jag kände att jag saknade honom redan även om hans hand låg i min och vi var just i denna stunden med varandra, jag antar att det var för att man visste att det som sagt skulle ta ett tag innan vi fick chansen att träffa varandra igen. 

När vi gick ut ifrån Denny's så blåste det väldigt mycket och jag hade en väldigt tunn och lätt klänning på mig, det som hände var att vinden blåste tag i klänningen och ja där var den, min rumpa...Jag vet fortfarande inte idag ifall det var någon stackare som fick se den men jag hoppas isåfall att jag inte kommer springa på denna människan igen. Vi bestämde oss för att åka till hans styvmammas arbete för att säga hejdå på grund av att hon inte skulle hinna sluta sitt jobb innan Zak skulle köra mig till flygplatsen. Ni vet den där klumpen i magen som jag berättade om? Den var större än någonsin nu, men vi kom i alla fall fram till hennes jobb och vi gav varandra en lång härlig kram. Jag tackade för att jag hade fått bo hos dom och sa att jag hoppades på att få träffa dom igen. Gråten var i halsen men som vanligt valde jag att dölja detta på bästa möjliga sätt. 

Vi begav oss hem igen till deras hus och vi bestämde oss för att hoppa i poolen i några timmar innan det var dags att åka till flygplatsen. Jag, Zak och hans bror försökte oss på att spela lite basket i poolen men låt mig säga såhär att ingen av oss tre har en karriär inom basket, har glömt antalet gånger jag fick hoppa upp ur poolen för att springa och hämta bollen. Men vad gör det, det var ett perfekt avslut på denna resan. Vi skrattade och bara hade det allmänt bra men tyvärr började klockan att springa iväg. Det var dags att packa i ordning för att bege sig emot flygplatsen. Sagt och gjort så var väskan packad och vi satt i bilen och var påväg. 

Jag skulle ljuga om stämningen var bra den var ganska ledsam och känsloladdad, jag kämpade för att hålla mina tårar tillbaka men det var tufft. Tyvärr var det ju så att han inte kunde följa mig till min gate då han inte skulle resa, eller? En oerhört snäll och trevlig kvinna tipsade oss om att man kunde få ett typ av "besöks boardingpass" om man jobbade inom militären så Zak gick fram till en av dom som jobbade för flygbolaget jag skulle åka med, det var inte lätt men tillslut kommer han tillbaka och visar att han kan följa med in och sitta med mig vid min gate. 

Vi gick igenom säkerthetskontrollen och han såg i mina ögon att jag var både orolig och ledsen, som han alltid sa och säger fortfarande idag "It's going to be okey"  Vet inte hur den mannen gör men han kan få mig att bli fruktansvärt lugn. Vi satt vid gaten och kom på att vi knappt hade tagit några bilder på oss så vi beslutade oss för att ta några bilder innan jag skulle åka iväg. I ärlighetens namn blev det inte dom bästa, men jag kunde inte bry mig mindre idag för det är minnen och jag när sitter här hemma i Sverige och tar jag upp dom bilderna så sitter jag som ett fån i soffan och ler för mig själv. 

Tyvärr kunde han inte stanna tills mitt plan skulle lyfta då det var lite saker som hade hänt, jag följde honom så långt jag kunde och vi kramades...så länge och hårt. Jag var så nära att gråta men jag höll emot, jag ville vara stark. Förstår egentligen inte varför men jag ville i alla fall vara det, den starka för oss. Vi höll varandras händer som i en romtantisk och sorglig film och började gå ifrån varandra och sakta gled våra händer isär och vi släppte varandra, gick åt varsitt håll...Jag gick några meter och vände mig om för att se om han tittade efter mig och det gjorde han, leendet i hans ansikte skrek att det kommer att bli bra. När jag sedan vände mig om igen kom mina tårar, jag grät. Allt var så ledsamt och jag tror varken han eller jag hade kunnat ana att det skulle vara så kopiöst svårt att lämna varandra. väl framme vid min gate plingar det i min telefon och det är Zak som har skickat ett foto, min första tanke var att jag hade glömt något. Men nej, det var en bild på honom...Han grät också...Mycket känslosamt. 
 
Jag satt där och tittade på våra bilder och videos vi hade gjort tillsammans. Minns att jag tittade upp för att se att planet var i tid och det var det...Trodde jag, efter cirka tio minuter ändrades det till att vara trettiominuter sent. Jag var rädd nu att jag inte skulle hinna med mitt byte i Dallas, jag försökte andas mig igenom detta och bara hoppades på att inte min hemresa skulle bli ett likadant helvete som min resa dit. Kliver på planet med Zak i mina tankar hela tiden, det vände sig i min mage så många gånger. Och tro mig när jag säger detta, jag var så nära och bara skita i allt, ringa honom för att be han komma och hämta mig. Det beslutet fanns ju tyvärr bara i en fantasi, jag vill berätta för er att i detta ögonblicket som jag skriver om detta gråter jag hejdlöst, tårarna droppar ner på mitt tagentbord. 

Vi landar i Dallas och jag hade ganska gott om tid men var ändå nervös för jag skulle vara tvungen att åka ett tåg som går runt till alla terminaler, vilket jag inte alls hade behövt vara orolig för...Det gick hur smidigt som helst och tiden bara flög förbi och jag satt på planet som skulle ta mig till London. Skönt allt flöt faktiskt på för en gångs skull, men när man hade kommit såhär långt så ville man bara vara hemma, jag var inte sugen på att sitta på ett flygplan i nio timmar för att sen göra yttligare ett byte. Det visade sig att jag inte alls skulle behöva vara orolig för jag somnade som en gris på planet mellan Dallas och London, tror jag totalt var vaken kanske knappt två timmar. Planet slår ner i backen och det var dags för ännu ett byte och som jag tidigare sagt så är denna flygplatsen i London oerhört stor. Men jag måste säga att det var väldigt välorginaserat så det flöt på väldigt smidigt även om jag typ sprang igenom hela flygplatsen för jag bara är sån, blir en aning stressad över dessa situationer. Säkerhetskontrollen gick väldigt smidigt och jag kom in på området med alla gates, jag smsade Zak och berättade att jag hade kommit till London och han var glad att allt hade gått bra för mig. Nu var det bara sista byten som skulle ta mig hem till Sverige.

I all stress missade jag att mitt flygbolag hade skickat ut ett sms till mig om att dom gärna ville att man skulle checka in sitt handbagage så jag hade turen att få gå in först av alla på planet, som om jag åkte första klass. Måste väl medge att det kändes ganska häftigt. Väl på planet bara man väntade på att det skulle lyfta, jag var endast en och en halvtimme ifrån att vara hemma, denna sista flygningen kändes så oerhört lång men tillslut slog även hjulen i backen och jag var på svensk mark igen. Visade mitt pass för sista gången och sprang ner för trapporna för att möta upp en av mina bästa vänner och gav henne en riktigt go kram. 
Men hur är det egentligen att ha sin partner på andra sidan jorden?
Fortsättning följer...
 

JAG & MIN AMERIKAN DEL 14.

Till att börja med vill jag be om ursäkt för att ni har fått vänta några dagar på en ny uppdatering men ibland kommer livet i mellan mig och min blogg. Nu tänkte jag dock fortsätta min berättelse om min upplevelse i Usa. Men nu ska jag bara komma underfund med vart jag var någonstans. 

Denna dagen bestämde vi oss för att åka runt lite och titta på omgivningen. Vi åkte bland annat på Route 66, den kanske ni har hört talas om. Det går hela vägen ifrån Chicaga till Los Angeles, vi åkte ju såklart inte så långt utan bara en liten tur. Såklart glömde jag att ta en bild på skylten men förhoppningsvis får jag någon mer chans att ta lite fotografier. Vi bestämde oss också att äta frukost ute på en typ drive in. Tänk er massa parkeringar med en liten högtalare jämte där man skulle prata in sin beställning, så såg det ut. Vi körde fram och jag tänkte att jag måste ha en kopp kaffe, fanns det på menyn? Nej det fanns bara läsk typ, men jag hittade faktiskt någon typ av iskaffe som inte alls smakade som i Sverige men det var ändå lite koffein i. 

Jag känner mig så snurrig i detta inlägget för jag vill ha allt i rätt ordning men jag tror inte att jag kommer lyckas med det om man tänker på mitt fruktansvärda minne. Men jag fortsätter så får vi se vad som händer. Vi åkte i alla fall hem efter en stund till deras hus igen och bestämde oss för att bada lite i poolen. Det som är så bra med att ha pool i usa är att du inte behöver ha något som värmer upp dom med tanke på att det oftast är så himla varmt där. Men nog var det inte varmt när vattenytan skulle komma över navlen. Lika hemskt varje gång, eller vad säger ni? 

Vi plaskade omkring där och umgicks med Zaks kusin Austin som var en riktigt skön kille, lättsam att prata med. Minns att han ställde frågan om vi hade Dr.Pepper i Sverige och jag minns också att jag faktiskt svarade nej på denna frågan. Jag var ganska osäker och när jag sedan kom hem till Sverige igen så såg jag ju att vi hade det. Austin om du läser detta så har vi faktiskt Dr.Pepper i Sverige så du skulle överleva om du får för dig att komma och hälsa på. Vi satt och pratade en stund om mer saker som dom hade i Usa som inte vi hade, jag måste helt klart kolla upp om vi har vissa av de saker vi pratade om. Zaks pappa frågade om vi hade något snarlikt om Walmart i sverige och min hjärna arbetade så hårt så att det rök ur mina öron...Vet ni vad jag sa? ICA MAXI...Come on elin.... Men vad finns det mer för kedjor i Sverige som inte finns i USA? Jag tänkte säga ikea men det finns ju faktiskt även där. 

Efter att vi hade badat så länge så att våra fingrar var skrynkliga bestämde vi oss för att fixa i ordning oss lite för att bege oss in till Oklahoma City. Jag är väl egentligen ingen storstadstjej men det skulle bli spännande att se hur det såg ut ändå. Sagt och gjort så satt vi i bilen in till staden, vi lyssnade på hög musik och bara hade det riktigt bra. När vi väl kommer fram så blir allt lite för mycket för mig, jag vet inte om det var för att jag fortfarande var trött och inte var hemma. Men det var så himla mycket folk överallt så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, minns att jag höll i Zaks hand stenhårt. Men sen försökte man ju se sådär coolt avslappnad ut, jag hoppas att jag lyckades. 

När vi gick där inne i stan fanns det massor av härliga uteställen som var smockade med folk, alla hade liveband och det var ett jäkla party. Vi gick runt i kanske en timme för att hitta ett ställe att sitta på men allt var verkligen jätttefullt, så vi bestämde oss för att ge upp. Vi traskade runt i staden ett tag till och jag skrattade till lite för dom hade en vattentaxi. Mitt i stan fanns det som en liten båt, ungefär en såndär som man åker runt i när man ska tilla på sevärdigheter. Vi gick förbi en bowlinghall och då säger zak att han har designat deras skylt som hängde där inne och den var jättefin, man såg i hans ögon att han var stolt över sitt arbete och det gjorde mig glad. Vi bestämde oss för att åka hem, vi spelade tuffa och gled omkring i hans sportbil med fönsterrutorna nervevade och lyssnade på hög musik... Jag vet...super coolt. Till min förvåning så kommer det en häst och går mitt i trafiken, den har en stor vagn och man kunde beställa "taxi" med häst om man ville, sjukaste på länge. 
Fortsättning följer...