JAG & MIN AMERIKAN DEL 8.

Jag var så lycklig vid detta tillfället för jag visste att det inte var länge kvar tills jag faktiskt skulle vara i hans armar, känna hans doft och få möta hans läppar med mina. Jag minns att jag ringde en av mina närmsta vänner och att jag tyckte det var så roligt för troligtvis förstod inte någon ett dugg av vad vi sa. Jag minns att jag sa ett svordomsord ganska högt för att testa, inte ett kotte antydde till att bry sig så dom förstod säkerligen inte. 

Jag tror att det var sådär en halvtimme innan planet skulle lyfta som man fick börja stiga på planet, sista biten nu sen skulle jag ju som sagt vara framme i Oklahoma City och träffa denna killen som jag endast pratat med i telefon och via facetime. Jag var inte alls nervös och det gjorde mig nervös, jag minns att jag trodde det var något fel på mig för jag brukar alltid vara den där personen som överanalyserar allt och blir väldigt nervös. Min grupp ropas upp och det är dags att kliva på, allt går väldigt smidigt. Det var ett väldigt litet plan och inget avancerat alls men absolut inte dåligt på något sätt.

Jag hamnade ganska långt fram i kön på vägen in i planet och jag hade platsen närmast gången, flög upp och ned två gånger då jag hade två personer innanför mig som skulle in. Innan jag berättar vidare så kanske ni minns att jag inte var van vid det amerikanska folket än och med det menar jag att folk faktiskt la tid på att prata med mig istället för att stirra ner i sina telefoner. På platsen jämte mig placerade sig en kille som kanske var något år äldre än mig och han började prata mig om vart han hade varit till saker om hans familj, väldigt öppen med andra ord. 

Kaptenen hälsar oss välkoma och berättar lite om flygresan till Oklahoma City. Hans röst försvinner ur högtalarna igen och folk börjar fokusera på det dom gjorde innan han började att prata. Som ni kanske har förstått vid detta laget är att jag analyserar människor ganska mycket, vände mig om och tittade mig omkring på alla männniskor. Jag fick en ganska konstig känsla i kroppen, det var någon energi som inte var bra men såklart fanns det människor som skrattade och hade det trevligt också. Efter cirka tio minuter efter att kaptenen hade pratat första gången brusar det till i högtalarna och hans stämma hörs igen.

"Ladies and gentlemen, we seem to have some trouble with the airplan, hopefully we will be in the air soon, thank you for your patient" Jag hade tydligen glömt att jag satt i ett flygplan fullt med människor för rakt ut skrek jag "What the fuck!" Jag blev så oerhört förbannad och jag trodde återigen att någon skojade med mig. Killen som satt jämte mig sa "Wow, somebody is mad today huh?" 
Jag tror jag gav honom det onda ögat men jag minns helt ärligt inte, men började i alla fall att förklara min resa och min situation för honom...Efter det sa han "Yeah, what the fuck" Så bröt vi ihop och började skratta. 

Plötsligt kom jag på att jag inte hade något internet och kunde inte säga till zak att jag blev sen men jag tror ändå att jag koppla på mitt mobilnät snabbt nu när jag tänker efter och skickade iväg ett meddelande för att tala om att jag var sen, jag minns faktiskt inte men jag tror att det var så det gick till. Min panik kom tillbaka som ett returnerat paket, tänk om jag skulle behöva vänta en dag till? Men efter cirka trettio långa minuter börjar kaptenen prata igen "Ladies and gentlemen, we are ready to take off". Jag andades igen och när planet var uppe i luften kändes det som vi bara hann upp innan vi skulle landa igen. Jag minns också att jag ville att flygresan skulle vara lite längre, låter kanske konstigt med tanke på min resa. Men nervositeten svepte över mig och jag kände mig absolut inte redo att träffa honom, började må illa och ville kräkas. 

Jag kunde ju tyvärr inte bestämma så mycket över resetiden till Oklahoma City så det var bara att acceptera läget och kaxa till sig för snart var det dags att träffa honom. Kände hur det började sätta sig ett lock för mina öron och jag är väldigt känslig emot detta så det gjorde väldigt ont, insåg också att vi var på väg att landa då. Som alla andra landningar var det väldigt kraftig inbromsning och mycket ljud omkring, men jag var ju van vid detta laget så det var ju inga problem. Som alla andra flyg också så hade alla verkligen super bråttom ut ifrån planet så det började knuffas och trängas, jag satt kvar så länge jag vågade tills dom innanför ville att jag skulle resa på mig.

Jag blev glatt överaskad när jag landade i Oklahoma City, flygplatsen var väldigt liten och det var så skönt... Jag tänkte för mig själv..Här ska jag väl ändå inte kunna tappa bort mig. Letar fram min mobil och börjar leta efter ett wi-fi som jag kan koppla upp mig på, jag behövde ju berätta för Zak att jag var framme för den stackaren hade ju fått vänta på mig. Gud vilken handsvett jag fick, jag var nervös när jag började skriva mitt meddelande till honom att jag var framme. Han öppnade direkt och svarade att han var där nere så jag behövde ta mig dit.

Jag börjar gå emot "bagage claim" jag stressar inte utan försöker nästan att dra ut på det lite för att jag var så nervös, hittar rulltrappan som ska ta mig ner emot bottenvåningen som han ska stå och vänta på mig. Jag når slutet på rulltrappan och där stod han...
Fortsättning följer...
 




JAG & MIN AMERIKAN DEL 7.

Jag var äntligen på amerikansk mark som sagt. Kunde känna hur stämningen i planet förändrades och alla blev verkligen super stressade och skulle av detta flygplanet på snabbaste möjligaste sätt. Jag minns att jag tittade upp och bort igenom folkmassan och kunde tyda en stor man som verkligen pressade sig igenom folkmassan. Först tänkte jag vilken idiot sätt dig ned och vänta på din tur men insåg också att han kanske hade ont om tid till sitt nästa plan...Men samtidigt tycker jag man ska kunna visa respekt till sina medmänniskor.

Nu var det min tur att kliva av, minns att jag var så irriterad vid den stunden då jag hade följt alla regler när det kommer till handbagaget. Hade till och med lånat en väska av en kund för att min egna var fyra centimeter för stor...Jag var nog en av dom få som faktiskt följde reglerna, folk hade super stora väskor som troligen skulle ha checkats in så det var supersvårt för dom att få ner dessa ifrån "hyllan", men jag kommer ju av planet så finns väl egentligen inget att var sur över idag.

Efter en del kurvor och korridorer med blått golv kom vi fram till något av det jag fruktade mest...Kontrollen av pass med mera. Det man skulle börja med var att svara på massa frågor på en skärm, den såg ut som sånna som vi var i våra icabutiker som du använder om du vill köpa tobak. Frågorna var allt ifrån hur mycket pengar man hade med sig till sjukdomar, det skrivs ut en liten lapp som man skulle lämna fram senare. Vänder mig om och inser hur fruktansvärt mycket folk det är här, måste va en av dom mest folktäta platserna på hela flygplatsen. Jag försöker att ta in intryck och minns att jag ser en mamma som jagar sitt barn febrilt och skriker att han ska stanna. Jag kunde inte låta bli att le lite och tror till och med jag skrattade. Minns att av någon konstig anledning började jag tänka på min bror, ni vet... han var den där ungen som var överallt så antar att jag tyckte att detta barnet påminde om honom. 

Väl framme vid detta båset som denna oerhört samanbitna man till vakt står, blir jag så hypernervös. Han som stod där och såg så arg ut... Han skulle avgöra om jag fick komma in i USA eller inte. Jag tänkte att det hängde på denna mannen om jag ska få träffa Zak eller inte. Börjar att riva i min väska för att få upp alla papper som jag så duktigt hade skrivit ut, allt ifrån ESTA till adressen hem till Zak. Jag behövde aldrig visa dessa. Denna vakten jag mötte, han antydde knappt att lyfta på huvudet för att möta min blick, minns att jag försökte le lite för att se trevlig ut...vilket var helt onödigt för han tänkte då inte vara trevlig. Passet scannas in och han tittar en snabbis på mig för att se att jag är jag...Jag log inte denna gången. Han bad mig lägga fram alla fingrar förutom tummen på en scanner, han tog mina fingeravtryck och avslutade med min tumme, jag var registrerad så att snatta ifrån en godisaffär var helt uteslutet. 

Han frågade mig "Vad har du för planer i USA?" Med min något lätt nervösa och darriga röst svarade jag att jag skulle träffa min pojkvän, jag svär att jag lät som tolv. I och med detta hörde han inte vad jag sa så han höjde rösten och frågade samma fråga igen. Jag blev så nervös så jag nästan halv skrek svaret till honom igen, han tittade mycket skeptiskt på mig och jag fick fram ett lätt besvärat leende. Han släppte in mig, jag skulle få vara i USA och viktigast av allt...Jag skulle få träffa Zak.

Sneglar upp på tavlan där alla gaterna är uppradade och finner min ganska snabbt, D 37. Den som designade Dallas flygplats måste ha haft blå som sin favoritfärg...just saying. Nästa stopp blev där som kontrollerar mina väskor, det var en bit kö men det flöt på bra och det var min tur. Fick visa mitt pass yttligare och började att lägga alla mina saker i en liten grå plastback.Jag tog av mig så mycket jag kunde för att vara på den säkra sidan, nära att jag glömde mina skor...GLÖM INTE ERA SKOR. Jag fick ställa mig i en tub för jag skulle tydligen helscannas. Undra om jag har något kokain i min rumpa? Ni skrattar säkert men kan lova er att i dessa situationer tänker du på det mest löjliga du kan tänka dig. Såklart klarade jag mig fint så jag hade visst inget kokain i min rumpa. Började att plocka på mig mina saker igen för att bege mig till min gate men kunde inte låta bli att tänka på något... Folk pratade med varandra istället för att sitta med sina mobiltelefoner, mycket märkligt tyckte jag då jag är van vid att vi svenskar inte pratar med varandra. Dom flesta i alla fall. 

Kommer tillslut fram till min gate och har väldigt gott om tid på mig innan mitt plan till Oklahoma City skulle lyfta, förstår ni hur nära jag var nu? Jag såg dock ut som en potta skit. Håret var uppsatt i en mindre smickrande ruffsig toffs, klänningen hängde helt livlöst och sminket ska vi inte ens prata om, detta var såklart okej med tanke på vilken resa jag hade gått igenom. Ursprungligen skulle ju resan ta totalt med vänttid och allt ca arton timmar, tror att jag var uppe i ca trettioen timmar nu...Det var okej att se mer död än levande ut. Bestämde mig att uppsöka en toalett, hade ju ändå mitt hangbagage med mig. Smög in i ett bås och satte på mig den finaste klänningen jag hade med mig. Svart nederdel,spets vid midjan och vit överdel. Älskar denna klänningen och inte nog med det...Den är köpt på wish. Fixade till håret så mycket jag orkade och kletade på lite smink i mitt face, jag såg okej ut men absolut inte hundra. 

Tar mig tillbaka och slår mig ner på en bänk iklädd svart skinn, tar upp min mobiltelefon och börjar surfa omkring lite och uppdaterar såklart Zak. Vi inser också i denna stunden att vi är i samma tidszon, vilket var stort för oss då det hade skiljt sju timmar mellan oss innan, det var en häftig känsla men också läskig för jag förstod hur långt hemifrån jag var. 

"Flight to Oklahoma City, in time" Underbart tänkte jag...att faktiskt få avsluta min resa med att flygplanet är i tid och nu hade jag ca bara en timme kvar innan jag skulle få träffa honom. Men såklart blev det lite mer komplikationer.
Fortsättning följer...
 

JAG & MIN AMERIKAN DEL 6.

 
Efter en riktigt turbulent start på denna resan så hade vi ju tillslut hamnat i London på flygplatsen Heatrow, vet inte ens om det stavas så men känner att det är ganska orelevant? Allt var klart och vi hade checkat in, vandrade iväg till den stora svarta tavlan som finns på alla flygplatser. Eftersom detta är en väldigt stor flygplats tog det ett tag innan vi hittade våra gater. Tjejen som var med snappade upp sin ganska snabbt men sedan när jag hittade min trodde jag att det var ett skämt, mitt plan till Chicago var försenat.

Att mellanlanda på flygplatsen i Chicago var en av mina allra största rädslor inför denna resan, det skrämde mig mer än att träffa Zak. Denna flygplatsen är en av världens största flygplatser och där skulle lilla jag, en helt vanlig och ganska töntig tjej mellanlanda. Innan jag lämnade Sverige googlade jag runt om just denna flygplatsen tills mina fingrar blödde, jag var så rädd och inte nog med det så hade jag endast två timmar på mig. I alla resultat som google gav mig så stod det att chansen att hinna med ditt flyg på den tiden var oerhört tight, gick gjorde det men det skulle som sagt vara tight. Ha också då i tanken att jag inte är en rutinerad resinär. 

Planet som skulle lyfta ifrån Chicago var nästan en och en halvtimme försenat, ni förstår att jag var rökt? Då hände det, min jävla panik kom tillbaka. Inte nog med att jag inte var i Sverige längre utan att ännu ett plan var försenat och min resa blev ännu mer komplicerad. Jag är så oerhört tacksam att jag fortfarande hade med mig denna tjejen som jag hade mött på flygplatsen i Sverige och jag undrar än idag, hur kunde du vara så lugn när du hade mig som ett barn runt benen? 

Vi började gå omkring på denna alldeles för massiva flygplats för att hitta flygbolaget IGEN så vi kunde prata med dom. Efter någon timme hittade vi dom, som sagt sjukt stort...Tror det lyfter ett plan var 48:de sekund ifrån Heatrow. Vi började förklara vad som hade hänt och vi kunde inte låta bli att skratta åt det. Kvinnan som satt bakom disken suckade och tyckte verkligen synd om mig. När hon pratade med mig kändes det som jag inte hörde vad som sas till mig allt var liksom lite blurrigt. Men jag förstod att jag skulle behöva åka till Dallas istället för Chicago. Men jag var så rädd, hur skulle jag fixa detta själv?

Ny biljett och ett mycket bättre säte, det fanns egentligen ingenting att klaga på förutom att jag var en dag försenad. Jag skulle ju redan ha så få dagar med Zak, jag hade löst det med alla kunder hemma i Sverige men jag ville verkligen inte åka hem på söndagen som var ursprungsplanen. Jag bad tjejen som var med mig att hjälpa mig att ringa flygbolaget för att omboka min hemresa. Kvinnan som plockade upp luren och mottog vårat samtal tänkte ta betalt för ombokningen men hon fick sina fiskar varma och vi lyckades få exakt samma hemresa men det blev på måndagen istället för söndagen. Oh shit, vad skulle jag göra med mina kunder? Jag fick börja smsa och ringa dom för att förklara min situation, tack och lov var allihopa väldigt förstående så allt löste sig ganska enkelt. 

Då var det dags, jag och denna tjejen som hade varit min trygghet hittills skulle skiljas åt. Vi började följa varandra på sociala medier för vi ville verkligen inte mista kontakten. Efter en lång kram och tårar i ögonen lämnade hon av sitt barn (mig) vid gaten och begav sig iväg på sina egna äventyr, klumpen i magen var tillbaka. Så mycket människor var inne i denna gate som jag satt och väntade i, det var ganska överväldigande. Läste på min biljett att jag var i grupp fyra, vad det nu hade för betydelse? Frågade en äldre man jämte mig, hur trevlig som helst. Dom började ropa upp grupperna och snart var det min tur att kliva på planet. 

Det som var läskigt var att jag hade fått dåliga tankar, alla dessa fel...Ska jag verkligen träffa honom? Jag kanske borde ta alla dessa fel som ett tecken. Nä fuck it, klart jag ska träffa honom kan ju inte vända och åka hem nu liksom. Schysstaste platsen på hela flyget, ja förutom första klass då. Den platsen fick jag. Planet var så stort men jag hamnade i en del av planet där det endast var två säten som satt ihop, oerhört skönt med tanke på att jag skulle sitta på samma plats i nio timmar, japp ni hörde rätt nio timmar. 

Jag hamnade jämte en jättesöt indisk tant och låt oss säga såhär våran engelska var ungefär lika dålig så skulle jag säga att vi satt och pratade under hela resan så skulle jag ljuga för er. Vi höll oss på våran kant men det gjorde mig inte så mycket, det var väldigt skönt. Planet rullar, yes nu lyfter vi ...äntligen.

Jag trodde att jag skulle somna snabbare än isen smälter i solsken men där hade jag fel, jag kom verkligen inte till ro, antagligen alla tankar som fortfarande spelade mig ett spratt. Tre filmer drog jag igenom allt ifrån komedi till action, surfade omkring på min telefon. Jag hade faktiskt köpt surf då det var en sån lång flygresa och detta var såklart skönt då jag inte riktigt kunde komma till ro. Skickade lite meddelanden med Zak och förklarade att jag var i luften och så vidare. Efter ungefär halva resan kunde jag se på kartan som visas framför dig på skärmen att vi var inne på amerikansk mark, vid detta tillfällt förstod jag hur himla stort USA faktiskt är...Jag menar vi hade cirka fyra timmar kvar i luften innan vi skulle landa. Det värkte både i rumpa, ben och rygg, nu ville jag att denna resan skulle vara över men då insåg jag också...

Jag kommer landa på amerikansk mark snart och ska ta mig igenom alla dessa kontroller, det är ju inte riktigt som när man flyger i Europa. USA är fruktansvärt hårda när det gäller vem som får komma in i landet. Tillslut ropar kaptenen ut att vi har cirka trettiominuter restid kvar innan planet skulle landa i Dallas. Jag minns att jag tittade ut genom rutan och sa lite sådär halvtyst för mig själv, herrejävlar vad stort det är och alla har ju fan en pool. När jag satt och tittade ut igenom fönstret så såg jag alla dessa små blåa prickar som visade sig vara pooler, det såg väldigt häftigt ut...Jag menar det är ju inte så vanligt med pool i Sverige så jag var väl såkallad lite tagen av stunden. 

Hjulen slår i backen och jag får hålla mig i sätet som är framför mig på grund av att kaptenen bromsar så hårt. Vi rullar fram till våran gate och jag kan höra redan nu hur folk började knäppa upp deras säkerhetsbältet även om man inte fick göra det, jag förstod att snart kommer helvetet braka lös...Alla skulle ut på snabbaste möjliga sätt. Då kvinnan jämte mig skulle åka rullstol fick jag lite sådär halvt graciöst glida förbi henne...
Jag var här, jag var på amerikansk mark. Nu var det bara ett sista byte sen skulle jag få träffa honom, men tro inte att allt gick som planerat...
Fortsättning följer...