Jag var så lycklig vid detta tillfället för jag visste att det inte var länge kvar tills jag faktiskt skulle vara i hans armar, känna hans doft och få möta hans läppar med mina. Jag minns att jag ringde en av mina närmsta vänner och att jag tyckte det var så roligt för troligtvis förstod inte någon ett dugg av vad vi sa. Jag minns att jag sa ett svordomsord ganska högt för att testa, inte ett kotte antydde till att bry sig så dom förstod säkerligen inte. 

Jag tror att det var sådär en halvtimme innan planet skulle lyfta som man fick börja stiga på planet, sista biten nu sen skulle jag ju som sagt vara framme i Oklahoma City och träffa denna killen som jag endast pratat med i telefon och via facetime. Jag var inte alls nervös och det gjorde mig nervös, jag minns att jag trodde det var något fel på mig för jag brukar alltid vara den där personen som överanalyserar allt och blir väldigt nervös. Min grupp ropas upp och det är dags att kliva på, allt går väldigt smidigt. Det var ett väldigt litet plan och inget avancerat alls men absolut inte dåligt på något sätt.

Jag hamnade ganska långt fram i kön på vägen in i planet och jag hade platsen närmast gången, flög upp och ned två gånger då jag hade två personer innanför mig som skulle in. Innan jag berättar vidare så kanske ni minns att jag inte var van vid det amerikanska folket än och med det menar jag att folk faktiskt la tid på att prata med mig istället för att stirra ner i sina telefoner. På platsen jämte mig placerade sig en kille som kanske var något år äldre än mig och han började prata mig om vart han hade varit till saker om hans familj, väldigt öppen med andra ord. 

Kaptenen hälsar oss välkoma och berättar lite om flygresan till Oklahoma City. Hans röst försvinner ur högtalarna igen och folk börjar fokusera på det dom gjorde innan han började att prata. Som ni kanske har förstått vid detta laget är att jag analyserar människor ganska mycket, vände mig om och tittade mig omkring på alla männniskor. Jag fick en ganska konstig känsla i kroppen, det var någon energi som inte var bra men såklart fanns det människor som skrattade och hade det trevligt också. Efter cirka tio minuter efter att kaptenen hade pratat första gången brusar det till i högtalarna och hans stämma hörs igen.

"Ladies and gentlemen, we seem to have some trouble with the airplan, hopefully we will be in the air soon, thank you for your patient" Jag hade tydligen glömt att jag satt i ett flygplan fullt med människor för rakt ut skrek jag "What the fuck!" Jag blev så oerhört förbannad och jag trodde återigen att någon skojade med mig. Killen som satt jämte mig sa "Wow, somebody is mad today huh?" 
Jag tror jag gav honom det onda ögat men jag minns helt ärligt inte, men började i alla fall att förklara min resa och min situation för honom...Efter det sa han "Yeah, what the fuck" Så bröt vi ihop och började skratta. 

Plötsligt kom jag på att jag inte hade något internet och kunde inte säga till zak att jag blev sen men jag tror ändå att jag koppla på mitt mobilnät snabbt nu när jag tänker efter och skickade iväg ett meddelande för att tala om att jag var sen, jag minns faktiskt inte men jag tror att det var så det gick till. Min panik kom tillbaka som ett returnerat paket, tänk om jag skulle behöva vänta en dag till? Men efter cirka trettio långa minuter börjar kaptenen prata igen "Ladies and gentlemen, we are ready to take off". Jag andades igen och när planet var uppe i luften kändes det som vi bara hann upp innan vi skulle landa igen. Jag minns också att jag ville att flygresan skulle vara lite längre, låter kanske konstigt med tanke på min resa. Men nervositeten svepte över mig och jag kände mig absolut inte redo att träffa honom, började må illa och ville kräkas. 

Jag kunde ju tyvärr inte bestämma så mycket över resetiden till Oklahoma City så det var bara att acceptera läget och kaxa till sig för snart var det dags att träffa honom. Kände hur det började sätta sig ett lock för mina öron och jag är väldigt känslig emot detta så det gjorde väldigt ont, insåg också att vi var på väg att landa då. Som alla andra landningar var det väldigt kraftig inbromsning och mycket ljud omkring, men jag var ju van vid detta laget så det var ju inga problem. Som alla andra flyg också så hade alla verkligen super bråttom ut ifrån planet så det började knuffas och trängas, jag satt kvar så länge jag vågade tills dom innanför ville att jag skulle resa på mig.

Jag blev glatt överaskad när jag landade i Oklahoma City, flygplatsen var väldigt liten och det var så skönt... Jag tänkte för mig själv..Här ska jag väl ändå inte kunna tappa bort mig. Letar fram min mobil och börjar leta efter ett wi-fi som jag kan koppla upp mig på, jag behövde ju berätta för Zak att jag var framme för den stackaren hade ju fått vänta på mig. Gud vilken handsvett jag fick, jag var nervös när jag började skriva mitt meddelande till honom att jag var framme. Han öppnade direkt och svarade att han var där nere så jag behövde ta mig dit.

Jag börjar gå emot "bagage claim" jag stressar inte utan försöker nästan att dra ut på det lite för att jag var så nervös, hittar rulltrappan som ska ta mig ner emot bottenvåningen som han ska stå och vänta på mig. Jag når slutet på rulltrappan och där stod han...
Fortsättning följer...

Jag var äntligen på amerikansk mark som sagt. Kunde känna hur stämningen i planet förändrades och alla blev verkligen super stressade och skulle av detta flygplanet på snabbaste möjligaste sätt. Jag minns att jag tittade upp och bort igenom folkmassan och kunde tyda en stor man som verkligen pressade sig igenom folkmassan. Först tänkte jag vilken idiot sätt dig ned och vänta på din tur men insåg också att han kanske hade ont om tid till sitt nästa plan...Men samtidigt tycker jag man ska kunna visa respekt till sina medmänniskor.

Nu var det min tur att kliva av, minns att jag var så irriterad vid den stunden då jag hade följt alla regler när det kommer till handbagaget. Hade till och med lånat en väska av en kund för att min egna var fyra centimeter för stor...Jag var nog en av dom få som faktiskt följde reglerna, folk hade super stora väskor som troligen skulle ha checkats in så det var supersvårt för dom att få ner dessa ifrån "hyllan", men jag kommer ju av planet så finns väl egentligen inget att var sur över idag.

Efter en del kurvor och korridorer med blått golv kom vi fram till något av det jag fruktade mest...Kontrollen av pass med mera. Det man skulle börja med var att svara på massa frågor på en skärm, den såg ut som sånna som vi var i våra icabutiker som du använder om du vill köpa tobak. Frågorna var allt ifrån hur mycket pengar man hade med sig till sjukdomar, det skrivs ut en liten lapp som man skulle lämna fram senare. Vänder mig om och inser hur fruktansvärt mycket folk det är här, måste va en av dom mest folktäta platserna på hela flygplatsen. Jag försöker att ta in intryck och minns att jag ser en mamma som jagar sitt barn febrilt och skriker att han ska stanna. Jag kunde inte låta bli att le lite och tror till och med jag skrattade. Minns att av någon konstig anledning började jag tänka på min bror, ni vet... han var den där ungen som var överallt så antar att jag tyckte att detta barnet påminde om honom. 

Väl framme vid detta båset som denna oerhört samanbitna man till vakt står, blir jag så hypernervös. Han som stod där och såg så arg ut... Han skulle avgöra om jag fick komma in i USA eller inte. Jag tänkte att det hängde på denna mannen om jag ska få träffa Zak eller inte. Börjar att riva i min väska för att få upp alla papper som jag så duktigt hade skrivit ut, allt ifrån ESTA till adressen hem till Zak. Jag behövde aldrig visa dessa. Denna vakten jag mötte, han antydde knappt att lyfta på huvudet för att möta min blick, minns att jag försökte le lite för att se trevlig ut...vilket var helt onödigt för han tänkte då inte vara trevlig. Passet scannas in och han tittar en snabbis på mig för att se att jag är jag...Jag log inte denna gången. Han bad mig lägga fram alla fingrar förutom tummen på en scanner, han tog mina fingeravtryck och avslutade med min tumme, jag var registrerad så att snatta ifrån en godisaffär var helt uteslutet. 

Han frågade mig "Vad har du för planer i USA?" Med min något lätt nervösa och darriga röst svarade jag att jag skulle träffa min pojkvän, jag svär att jag lät som tolv. I och med detta hörde han inte vad jag sa så han höjde rösten och frågade samma fråga igen. Jag blev så nervös så jag nästan halv skrek svaret till honom igen, han tittade mycket skeptiskt på mig och jag fick fram ett lätt besvärat leende. Han släppte in mig, jag skulle få vara i USA och viktigast av allt...Jag skulle få träffa Zak.

Sneglar upp på tavlan där alla gaterna är uppradade och finner min ganska snabbt, D 37. Den som designade Dallas flygplats måste ha haft blå som sin favoritfärg...just saying. Nästa stopp blev där som kontrollerar mina väskor, det var en bit kö men det flöt på bra och det var min tur. Fick visa mitt pass yttligare och började att lägga alla mina saker i en liten grå plastback.Jag tog av mig så mycket jag kunde för att vara på den säkra sidan, nära att jag glömde mina skor...GLÖM INTE ERA SKOR. Jag fick ställa mig i en tub för jag skulle tydligen helscannas. Undra om jag har något kokain i min rumpa? Ni skrattar säkert men kan lova er att i dessa situationer tänker du på det mest löjliga du kan tänka dig. Såklart klarade jag mig fint så jag hade visst inget kokain i min rumpa. Började att plocka på mig mina saker igen för att bege mig till min gate men kunde inte låta bli att tänka på något... Folk pratade med varandra istället för att sitta med sina mobiltelefoner, mycket märkligt tyckte jag då jag är van vid att vi svenskar inte pratar med varandra. Dom flesta i alla fall. 

Kommer tillslut fram till min gate och har väldigt gott om tid på mig innan mitt plan till Oklahoma City skulle lyfta, förstår ni hur nära jag var nu? Jag såg dock ut som en potta skit. Håret var uppsatt i en mindre smickrande ruffsig toffs, klänningen hängde helt livlöst och sminket ska vi inte ens prata om, detta var såklart okej med tanke på vilken resa jag hade gått igenom. Ursprungligen skulle ju resan ta totalt med vänttid och allt ca arton timmar, tror att jag var uppe i ca trettioen timmar nu...Det var okej att se mer död än levande ut. Bestämde mig att uppsöka en toalett, hade ju ändå mitt hangbagage med mig. Smög in i ett bås och satte på mig den finaste klänningen jag hade med mig. Svart nederdel,spets vid midjan och vit överdel. Älskar denna klänningen och inte nog med det...Den är köpt på wish. Fixade till håret så mycket jag orkade och kletade på lite smink i mitt face, jag såg okej ut men absolut inte hundra. 

Tar mig tillbaka och slår mig ner på en bänk iklädd svart skinn, tar upp min mobiltelefon och börjar surfa omkring lite och uppdaterar såklart Zak. Vi inser också i denna stunden att vi är i samma tidszon, vilket var stort för oss då det hade skiljt sju timmar mellan oss innan, det var en häftig känsla men också läskig för jag förstod hur långt hemifrån jag var. 

"Flight to Oklahoma City, in time" Underbart tänkte jag...att faktiskt få avsluta min resa med att flygplanet är i tid och nu hade jag ca bara en timme kvar innan jag skulle få träffa honom. Men såklart blev det lite mer komplikationer.
Fortsättning följer...

Efter en riktigt turbulent start på denna resan så hade vi ju tillslut hamnat i London på flygplatsen Heatrow, vet inte ens om det stavas så men känner att det är ganska orelevant? Allt var klart och vi hade checkat in, vandrade iväg till den stora svarta tavlan som finns på alla flygplatser. Eftersom detta är en väldigt stor flygplats tog det ett tag innan vi hittade våra gater. Tjejen som var med snappade upp sin ganska snabbt men sedan när jag hittade min trodde jag att det var ett skämt, mitt plan till Chicago var försenat.

Att mellanlanda på flygplatsen i Chicago var en av mina allra största rädslor inför denna resan, det skrämde mig mer än att träffa Zak. Denna flygplatsen är en av världens största flygplatser och där skulle lilla jag, en helt vanlig och ganska töntig tjej mellanlanda. Innan jag lämnade Sverige googlade jag runt om just denna flygplatsen tills mina fingrar blödde, jag var så rädd och inte nog med det så hade jag endast två timmar på mig. I alla resultat som google gav mig så stod det att chansen att hinna med ditt flyg på den tiden var oerhört tight, gick gjorde det men det skulle som sagt vara tight. Ha också då i tanken att jag inte är en rutinerad resinär. 

Planet som skulle lyfta ifrån Chicago var nästan en och en halvtimme försenat, ni förstår att jag var rökt? Då hände det, min jävla panik kom tillbaka. Inte nog med att jag inte var i Sverige längre utan att ännu ett plan var försenat och min resa blev ännu mer komplicerad. Jag är så oerhört tacksam att jag fortfarande hade med mig denna tjejen som jag hade mött på flygplatsen i Sverige och jag undrar än idag, hur kunde du vara så lugn när du hade mig som ett barn runt benen? 

Vi började gå omkring på denna alldeles för massiva flygplats för att hitta flygbolaget IGEN så vi kunde prata med dom. Efter någon timme hittade vi dom, som sagt sjukt stort...Tror det lyfter ett plan var 48:de sekund ifrån Heatrow. Vi började förklara vad som hade hänt och vi kunde inte låta bli att skratta åt det. Kvinnan som satt bakom disken suckade och tyckte verkligen synd om mig. När hon pratade med mig kändes det som jag inte hörde vad som sas till mig allt var liksom lite blurrigt. Men jag förstod att jag skulle behöva åka till Dallas istället för Chicago. Men jag var så rädd, hur skulle jag fixa detta själv?

Ny biljett och ett mycket bättre säte, det fanns egentligen ingenting att klaga på förutom att jag var en dag försenad. Jag skulle ju redan ha så få dagar med Zak, jag hade löst det med alla kunder hemma i Sverige men jag ville verkligen inte åka hem på söndagen som var ursprungsplanen. Jag bad tjejen som var med mig att hjälpa mig att ringa flygbolaget för att omboka min hemresa. Kvinnan som plockade upp luren och mottog vårat samtal tänkte ta betalt för ombokningen men hon fick sina fiskar varma och vi lyckades få exakt samma hemresa men det blev på måndagen istället för söndagen. Oh shit, vad skulle jag göra med mina kunder? Jag fick börja smsa och ringa dom för att förklara min situation, tack och lov var allihopa väldigt förstående så allt löste sig ganska enkelt. 

Då var det dags, jag och denna tjejen som hade varit min trygghet hittills skulle skiljas åt. Vi började följa varandra på sociala medier för vi ville verkligen inte mista kontakten. Efter en lång kram och tårar i ögonen lämnade hon av sitt barn (mig) vid gaten och begav sig iväg på sina egna äventyr, klumpen i magen var tillbaka. Så mycket människor var inne i denna gate som jag satt och väntade i, det var ganska överväldigande. Läste på min biljett att jag var i grupp fyra, vad det nu hade för betydelse? Frågade en äldre man jämte mig, hur trevlig som helst. Dom började ropa upp grupperna och snart var det min tur att kliva på planet. 

Det som var läskigt var att jag hade fått dåliga tankar, alla dessa fel...Ska jag verkligen träffa honom? Jag kanske borde ta alla dessa fel som ett tecken. Nä fuck it, klart jag ska träffa honom kan ju inte vända och åka hem nu liksom. Schysstaste platsen på hela flyget, ja förutom första klass då. Den platsen fick jag. Planet var så stort men jag hamnade i en del av planet där det endast var två säten som satt ihop, oerhört skönt med tanke på att jag skulle sitta på samma plats i nio timmar, japp ni hörde rätt nio timmar. 

Jag hamnade jämte en jättesöt indisk tant och låt oss säga såhär våran engelska var ungefär lika dålig så skulle jag säga att vi satt och pratade under hela resan så skulle jag ljuga för er. Vi höll oss på våran kant men det gjorde mig inte så mycket, det var väldigt skönt. Planet rullar, yes nu lyfter vi ...äntligen.

Jag trodde att jag skulle somna snabbare än isen smälter i solsken men där hade jag fel, jag kom verkligen inte till ro, antagligen alla tankar som fortfarande spelade mig ett spratt. Tre filmer drog jag igenom allt ifrån komedi till action, surfade omkring på min telefon. Jag hade faktiskt köpt surf då det var en sån lång flygresa och detta var såklart skönt då jag inte riktigt kunde komma till ro. Skickade lite meddelanden med Zak och förklarade att jag var i luften och så vidare. Efter ungefär halva resan kunde jag se på kartan som visas framför dig på skärmen att vi var inne på amerikansk mark, vid detta tillfällt förstod jag hur himla stort USA faktiskt är...Jag menar vi hade cirka fyra timmar kvar i luften innan vi skulle landa. Det värkte både i rumpa, ben och rygg, nu ville jag att denna resan skulle vara över men då insåg jag också...

Jag kommer landa på amerikansk mark snart och ska ta mig igenom alla dessa kontroller, det är ju inte riktigt som när man flyger i Europa. USA är fruktansvärt hårda när det gäller vem som får komma in i landet. Tillslut ropar kaptenen ut att vi har cirka trettiominuter restid kvar innan planet skulle landa i Dallas. Jag minns att jag tittade ut genom rutan och sa lite sådär halvtyst för mig själv, herrejävlar vad stort det är och alla har ju fan en pool. När jag satt och tittade ut igenom fönstret så såg jag alla dessa små blåa prickar som visade sig vara pooler, det såg väldigt häftigt ut...Jag menar det är ju inte så vanligt med pool i Sverige så jag var väl såkallad lite tagen av stunden. 

Hjulen slår i backen och jag får hålla mig i sätet som är framför mig på grund av att kaptenen bromsar så hårt. Vi rullar fram till våran gate och jag kan höra redan nu hur folk började knäppa upp deras säkerhetsbältet även om man inte fick göra det, jag förstod att snart kommer helvetet braka lös...Alla skulle ut på snabbaste möjliga sätt. Då kvinnan jämte mig skulle åka rullstol fick jag lite sådär halvt graciöst glida förbi henne...
Jag var här, jag var på amerikansk mark. Nu var det bara ett sista byte sen skulle jag få träffa honom, men tro inte att allt gick som planerat...
Fortsättning följer...

 

Vart var vi? Jo just det..Incheckad & klar. Jag var till & med nervös för att hitta gaten på lilla landvetter, men fick ju hjälp med detta så det var inga problem. Det slutade med att jag fick sitta vid gaten i typ två & en halv timme, lyssnade på diverse olika poddar & lite annat som behagade fröken för stunden. Tillslut så öppnade dom äntligen upp så man fick visa sitt pass & det var dags för påstigning. 

Något som jag inte förstår är varför det är sådan himla stress på att komma på planet, det var som ett krig. Det började med att folk puttade på varandra & ville tränga sig förbi. Jag ska inte säga så mycket för jag kan vara precis likadan. Minns faktiskt inte hur jag var just denna dagen men jag minns att jag kom på planet. No shit elin? När jag hade hittat mitt säte kände jag att ett lugn spreds sig i kroppen, planet var i tid & jag skulle ha väldigt god tid på mig i London som skulle vara mitt första stopp på denna arton timmars långa resa. 

Kaptenen välkomnar alla ombord & jag tittar mig omkring. Ser lycka & glädje runt mig, alla är väldigt glada säkerligen för att dom antigen är på väg hem till sina nära & kära, semester eller backpacking. Detta härliga ögonblick skulle snabbt förändras till irritation & ledsamhet. Varför? Låt mig berätta.

Det brusar i högtalarna & kaptenen börjar att prata igen, förklarar för oss att det har blivit något fel på motorn men dom kommer såklart att försöka lösa detta på snabbaste möjliga sett. Det känns som om detta utrop har satts på repris då detta meddelande ropas ut flera gånger om & tillslut har vi suttit i planet i två timmar. Viktigt att informera er om är att planet var avstängd så det var så ohyggligt varmt, tänk er ett fullsatt flygplan utan en ac som fungerar? Jag minns att jag tittar mig omkring igen för att se hur stämingen har förändrats. Barn skrek, par skällde på varandra & vissa satt med tårar i ögonen...Jag var en av dom. 

Sista utropet av kaptenen blir att vi alla måste lämna planet & bege oss in på flygplatsen igen. Vid detta ögonblicket inser jag...Jag kommer inte att hinna med mitt byte i London. Rädslan & paniken tar över min kropp, jag känner mig så maktlös men mitt i allt detta tänker jag också "Elin du får inte ge upp".
Jag minns att jag ringde till Zak & förklarade situationen, han blev upprörd. Han var upprörd för min skull för jag hade sagt enda sedan vi hade bokat biljetten att något kommer gå åt skogen. Med en darrande röst & tårar i ögonen lägger jag på luren. Elin herregud sansa dig & ta tag i detta du vet att du kan fixa det. 

Jag ringer upp mitt flygbolag som jag skulle åka med & såklart pratar dom på engelska, har ni försökt göra er förstådda på ett språk som ni inte riktigt kan behärska när ni är upprörda? Det är oerhört svårt. Förklarade i alla fall situationen så bra som jag bara kunde, mannen som jag pratar med förklarar för mig att jag måste kontakta mig agent som jag bokade biljetten hos. Jättekonstigt tänkte jag men okej han jobbar ju med detta så han vet ju vad som behöver göras. Ringer upp min agent & förklarar för henne också vad som har hänt.. Jag möts av "Men du har väl checkat in? Då är det flygbolaget som har hand om dig i tjugofyra timmar"

Jag bröt ihop igen, i alla denna sörjan så ropar dom ut att planet till London är helt inställt. Jag står där med min lilla väska, tårar i ögonen & har panik. Vad fan gör jag nu? Jag ser en tjej som är i min ålder som jag rycker tag i & frågar vad man ska göra nu. Jag tror det första hon sa till mig var "Du måste börja med att lugna ner dig"
Jag har minnesluckor om vad våran diskussion handla om men vi tar oss ner till flygbolagets disk, men vi var inte ensamma. ALLA på flygplanet behövde ju en ny resa, föreställ er den kön på landvetter. Detta flygbolaget som jag reste med hade sin informationsdisk precis jämte entrén. Kön sträckte sig över halva flygplatsen , på riktigt. Jag & denna tjejen höll ju ihop under tidens gång. 

När vi stått i kön en riktigt bra stund, kanske en och en halvtimme beslutar jag mig att försöka ringa upp flygbolaget igen för att se om det finns något som dem kan göra för mig. Under tiden i kön har vi börjat snacka med två tjejer som stog framför oss & en av dom säger till mig "Det är ingen idé, vi har varit i telefonkö i över trettio minuter"

Först tänkte jag lyssna på henne & inte ringa men bestämde mig tillslut att göra ett försök ändå, jag är oerhört tacksam idag att jag tog det beslutet för gissa vad? Jag kom fram nästan direkt. När jag kommer fram får jag prata med en man som pratar på engelska med en indisk brytning, tyvärr hade jag väldigt svårt att förstå honom men efter mycket om & men förstår han vad jag vill, orden han säger sedan fick mig att bli svag i mina ben "Tyvärr vi har ingenting till dig idag" i den stunden gick jag ifrån att vara ledsen & sårbar till aggressiv & irriterad. Jag var väldigt tydlig med att han behövde lösa någoting till mig idag för jag hade så få dagar i USA. Orden han sa sedan fick mig att bli ännu mer svag i mina ben än vad jag redan var. Han säger " Jag kan faktiskt se att det finns ett flyg till London ikväll klockan åtta på kvällen, skulle det funka?" 

Utan att ens tänka efter en extra gång beslutar jag mig för att ta den resan, jag skulle till USA. Vi försökte även få honom att hjälpa tjejen som var med mig men det var lite komplikationer så hon fick så snällt stå kvar i kön & såklart väntade jag med henne. Det var ju inte så att jag hade bråttom direkt, vid denna tidpunkten var klockan ca halv tolv på dagen & som sagt gick mitt plan klockan åtta på kvällen.

Äntligen! Våran tur vid luckan, tjejen jag är med förklarar situationen & säger även att hon vill komma med på samma plan som mig...Men det är fullt. Flygvärdinnan som hjälper oss säger att hon kan boka henne på en överbokningsbiljett & för er som inte vet vad det innebär är det en biljett som gör att man KANSKE kan få åka med, det behöver vara någon som inte dyker upp eller avbokar. Jag hade ju fått min bijett på nätet så kunde checka in om jag ville & bege mig in på taxfreeområdet igen men det kunde inte hon som var med mig så vi höll ihop. Vi hade fått en matkupong som vi skulle klara oss på hela dagen...Sjuttiokronor, really? Ett jävla skämt, du får inte ens en svettig ostfralla för det på en flygplats. Tiden tickar på & tillslut ska hon försöka checka in.. 

Hon kom med! Lyckan var fullständig & vi bägge var så himla glada, vi skulle få åka tllsammans & vi kunde umgås hela vägen tills vi skulle behöva skiljas åt i London. Vi checkar in yttligare en gång & vid denna tiden hade jag varit på flygplatsen i 15 timmar redan, hjärnan var återigen chokladpudding. Vi går på planet & det lyfter...Äntligen var resan igång igen. Flygresan till London går väldigt smärtfritt, det är ju inte direkt en lång flygresa. När vi kommer till London inser vi...Jävlar...våra nästa plan går inte förens om 10 timmar, vad gör vi nu?

Vi får yttligare en gång leta upp flygbolagets disk för att få ett hotell, vi var så trött vid detta tillfället & en viss irritation hade flytit upp till ytan. Sagt & gjort så har vi fått ett hotellrum för natten, kostnadsfritt såklart det var det minsta dom kunde göra för oss...Vi skulle behöva åka buss till hotellet, kvinnan som vi pratade med sa väldigt tydligt till oss " Don't you worry girls, it's only teen minutes away from the airport" Hade jag vetat vid det tillfället att hon snacka skit hade jag antagligen givit henne en örfil. Vi fick sitta på en buss i trettiofem minuter för att komma till hotellet. Incheckade & redo för sängen, vi fick i oss lite frukt som vi hade köpt...vi slocknade. 

När alarmet går dagen därpå tror jag att jag är med i dolda kameran eller något jag hade inte en susning om vart vi var, men sen trilla poletten ner vi var ju på hotellet. Kastar i oss lite frukost för att sedan ge oss iväg på den "tio minuter" långa bussresan tillbaka till flygplatsen, väskor incheckade & går för att kolla upp våra gates.. 
När jag ser vad som står på tavlan börjar jag skratta för jag trodde helt enkelt att det var ett skämt...
Fortsättning följer...

 

Jag känner att återigen tåls det att ta upp att jag verkligen är väldigt impulsiv & spontan, oftast brukar jag se det som goda egenskaper men ibland behöver jag kontrollera mina impulsiva tankar. Dagar gick & vi pratade i telefon varje dag & vi försökte även att få till facetimesamtal varje dag också. Vi hade börjat att lägga undan pengar för att vi hade bestämt att han skulle komma till Sverige i Augusti. Biljetterna från honom till Sverige låg på allt mellan sjutusenkronor upp emot tjugotusenkronor. 

I samma veva som jag hade börjat prata med honom höll jag även på att flytta hem min verksamhet så det var ganska turbulent för mig & jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle kunna lägga undan pengar till resan. Som den gentleman han är erbjöd han sig att betala hälften av resan. Att någon ens erbjuder sig att göra detta är väldigt ovant i alla fall i mina ögon, nu ska jag inte dra alla över en kant men jag tycker att det var en väldigt fin tanke av honom iaf.

Jag började att sakna honom & jag minns han sa till mig " Am I wierd if I say I miss you? I haven't met you but I really miss you Elin" Min första tanke var att inte säga något men jag saknade honom också. Jag förklarade för honom att jag hade exakt samma tanke som honom. I vissa öron kan detta tyckas låta konstigt, hur kan man sakna en människa som man aldrig har träffat? Jag kan nog inte förklara men finns säkert någon där ute som har gått igenom samma sak & förstår. Jag hade en sån underlig känsla i kroppen. Jag hade aldrig varit med om denna situationen innan...att träffa någon på andra sidan jorden. Skulle jag klara det? Alla mina närmsta vet att jag behöver mycket bekräftelse. Jag är en såkallad "needy girl", jag behöver mycket uppmärksamhet & bekräftelse av personen jag tycker om annars fixar jag det inte. 

Att prata med en kille på andra sidan jorden krävdes mycket tålamod. Det går inte slänga iväg ett sms & be han komma över på ett booty call, det går inte att överaska honom med en påse chips, kolla på en skräckis & bara krypa nära varandra. Var jag redo för detta? Jag har också haft & kan även fortfarande ha problem med att vara ensam, gillar helt enkelt inte den känslan. Men även om han satt på andra sidan jorden & inte fysiskt kunde vara med mig så gav han mig allt jag behövde. Jag kände mig så trygg & jag litade på honom till hundra procent. Jag ska också säga att jag kan vara den där tjejen som är misstänksam emot allt, bygger upp egna sanningar för jag är så rädd. Men inte en enda gång kände jag såhär förutom när jag hade mens men då blir ju man inte riktigt som man ska så skyller på det. Hormoner är livet right?

Sen kom en dag & jag bara bestämde mig, nej jag kan inte vänta till augusti på honom. Plockade upp min telefon & började skriva ett meddelande som antagligen lät i stil med "Jag kan inte vänta, jag kommer till dig".
Först fick han lite panik & när jag väl började andas igen fick jag också panik men en bra panik. Jag började kolla i min kalender efter ett datum som skulle passa för mig att dra. Folk började ifrågasätta varför jag skulle åka han skulle ju komma hit, folk blev rädda att det skulle hända mig något. Jag filtrerade allt dom sa & valde bara att lyssna på det positiva, jag var helt enkelt i min egna bubbla. 

Jag skulle bara kunna stanna några dagar på grund av att jag jobbar som jag gör & ville verkligen inte sätta mina kunder i skiten på något sätt. Om någon kund läser detta, har jag sagt att ni är bäst? Vi fann tillslut några dagar som skulle passa oss bägge 13/6-17/6, sagt & gjort så bokade vi biljetterna tre dagar senare efter vi hade satt datumen. Jag skulle åka till USA helt själv, hur fan tänkte jag? Vad har jag gett mig in på? Dessa var några få av alla tusental tankar som lekte fucking andra världskriget i min hjärna. 

Det var så himla mycket som skulle fixas, låt mig säga såhär det är inte som att åka till London för en shoppinghelg...Det var ESTA som skulle fixas som är ett visum online, vanligt pass & även kolla upp alla flygbolagets regler för bagage.Jag skrev ut alla papper, väldigt många som senare skulle visa sig var helt onödiga att skriva ut. Jag har flugit en gång själv innan i mitt liv så jag var på helspänn hela tiden, alla dagar i veckan. Jag skulle åka om tre veckor istället för tre månader? Jag fick kontakt med några tjejer som hade gjort samma resa som mig & jag är så tacksam för att ni orkade med mitt tjöt som jag utsatte er för. Hade aldrig klarat det utan er så tack tjejer...verkligen.

Det var sjukt jobbigt med allt samtidigt som det var en sådan lättnad att jag faktiskt skulle åka tidigare, jag menar jag ville ju träffa han så snart som möjligt & nu låg chansen på bordet för mig. Jag fick väldigt mycket nya bekantskaper på vägen då jag i samma veva blir moderator i en stor tjejgrupp på facebook som heter Girlsquad. Jag började berätta för folk om min resa & många tyckte det var jättespännande & för mig var det ett sätt att bearbeta allt som skulle hända. Det blev mycket, väldigt mycket prat om detta veckorna fram tills jag skulle åka. Jag hade dispyter med både familj & vänner men allt löste sig tillslut.

Veckorna gick & plötsligt var det dagen då jag skulle åka. Klockan ringde fyra på morgonen & låt mig också informera er då om att jag & mina vänner som skulle köra mig hade endast sovit i två timmar. Snacka om att hjärnan hade blivit chokladpudding. Jag ville vara ute i god tid för planet skulle gå klockan sju på morgonen. Jag kom dit checkade in och allt flöt på finare än gummiring på en presenning med såpa. Jag var inne på taxfreeområdet, letade upp min gate & satt där.
Jag hade ingen aning om vilket helvete som stod framför mig...
Fortsättning följer...

Fortsättning...
Jag vet att det blir många inlägg om min och zaks möte, men deal with it.

Så vart var vi? Jo just det.
Utan någon som helst förvarning ringer det på min telefon men det är inte min vanliga ringsignal utan den när någon ringer till på messenger.Tänkte väl inte så mycket mer på det än att jag trodde att det var en av mina bästa vänner som alltid ringer via messenger. Springer ifrån toaletten för att svara...

"Zak ringer dig"
Jag minns att jag skrek " Nej, vad fan är de här?" Jag fick sån panik men jag kunde ju inte låta bli att svara heller, detta var ju min chans att få höra hans röst för första gången. Under dom långa sekunderna telefonen ringde så sprang det miljontals av tankar igenom mitt huvud...men sen tryckte jag på den gröna luren.

Ett blygt och tyst "Hello" kom fram, jag kan sätta tusen kronor på att han måste trott att jag hade ljugit om min ålder för det lät då inte som att jag var 27 år, ta bort sisådär 15 år så hamnar vi nog rätt. Oh my god, hans röst och dialekt...Jag var såld direkt. Hade han bett mig där och då att bita mig i stortån och låta som en apa jag hade gjort det utan att tveka. Han lät inte det minsta blyg och såklart började min hjärna sväva iväg igen. Hur i självaste kunde han vara så lugn? Jag minns ingenting av det samtalet mer än att det var väldigt blåsigt och att han snackade om att han inte kunde prata så länge på grund av att han var iväg på militärövning.

Jag var ju fortfarande såklart skeptisk till allt, men det höll jag mycket för mig själv. Jag hade ju faktiskt bara sett honom på bild, han kunde ju vara en catfish? Tiden under hans sommarträning var som sagt väldigt jobbig, jag trodde aldrig att det skulle ta slut och jag började få slut på energi. Men sen kom dagen då han skulle åka hem. Ingen var gladare än mig eller jo förlåt mig. Zak var väldigt glad, berättade jag att dom inte fick duscha under sommarträning? Nu var ju inte jag där och kunde lukta på honom men han luktade säkerligen inte sommar direkt, snarare surt och svettigt. Jag tyckte så synd om honom, tänk er själva att inte få duscha när man vill? Nä det där är inget att hänga i julgranen. 

Nu när han äntligen var hemma bestämde vi oss för att vi skulle prata över facetime för första gången. Nervös som jag är sprang jag runt i min lägenhet som en virrig höna och visste varken upp eller ner. Min mamma var här också...morlaiskt stöd...eller inte. Mamma satt i soffan och skrattade åt mig och i ärlighetens namn var ganska skeptiskt emot allt detta fortfarande. Vi hade våra argumentationer men idag när jag har lugnat ner mig angående allt förstår jag henne. Även om jag är vuxen är jag hennes barn och att hennes dotter pratar med en kille på andra sidan jorden...Hade min framtida dotter gjort det hade jag nog också givit henne det onda ögat. 

Min kära mamma vet att jag är väldigt spontan och impulsiv så hon trodde jag skulle ta mitt pick och pack, flytta till usa och lämna alla här. Men där serru mamma hade du fel, för det där hade ju redan jag och zak pratat om. Men nog om mig och min mamma det är ju inte vi som är intressanta i detta inlägget eller hur? Säger ni något annat så ljuger ni. 

Jag gick och väntade, väntade och väntade på att han skulle ringa. Klockan sprang iväg men han ringde inte och yttligare en gång började hjärnan spela sitt spel. Han kommer inte ringa, han vill nog inte prata och han vill nog inte se mig. Två sekunder senare när man suttit och klankat ner på sig själv, vad händer? Han ringer såklart. Där är han och hans oerhört söta ansikte, alltså girls and boys... mumma! Jag mnns att jag satt ute i mörkret på balkongen i typ 1,5 h, det kändes som fem minuter. Tyvärr var han tvungen att lägga på och jag fick en klump i magen...Varför ska vi sluta prata vi har ju precis börjat? 

Jag var så nervös under facetime samtalet så jag rökte upp ett halvt cigarettpaket. När vi väl hade lagt på luren så svävade jag runt på moln och mamma tyckte såklart jag var jättetöntig. Jag ville bara ringa upp honom igen och höra hans röst igen. De kommande dagarna försökte vi prata över facetime varje dag och vi började prata om att träffas. Yes people, nu kommer jag till the good stuff. 

Vi började titta på augusti och vi båda tyckte att det lät som en bra månad...Men det var tre månader bort och min första tanke var hur fan ska vi klara det? Det är så länge dit och det kostade så mycket pengar. Planen var att han skulle komma till Sverige första gången vi skulle träffas, men sen hände det något...
Fortsättning följer...

Fortsättning...

På söndagen samma helg bröts äntligen tystnaden och låt mig vara ärlig en gång till...Jag vet inte om det var han eller jag som skrev. Vid denna tidpunkten kände vi fortfarande inte varandra alls, jag menar vi hade ju bara snackat en stund över en chattsida på nätet som inte hade det bästa ryktet på stan. 

Snappisar flög fram och tillbaka, vi började verkligen få en bra conection. Tillslut flög det där välkända gula hjärtat upp jämte hans namn på snapchat, yes vi var bästa vänner på snapchat. Jag skulle vilja rabbla upp alla romantiska saker som vi skrev...om vi skrev dom. Jag har ingen aning vad som stod i alla våra snappisar och jag på tok för lat för att ens öppna och skrolla igenom. Det var säkert en gott och blandat påse, allt ifrån vardaglig skit, romantik och snusk. Ni som säger att ni inte pratar snusk ni ljuger.... alla gör de, eller? Vi gjorde det i alla fall.

Efter en tid kände väl både han och jag att snapchat hade haft sina glansdagar för oss. Som den FBI agent jag är sökte jag upp honom på facebook. MEN..Jag satt och vågade inte riktigt trycka på knappen och skicka iväg den där vänförfrågan först...Let's be honest. Jag kände honom inte, han kunde vara vem som helst...Ville jag att han skulle se mina bilder? Tillslut tog jag modet till mig och klickade.

Uppdrag granskning var igång. Jag satte mig och snokade så mycket jag bara kunde, tills jag tog modet till mig igen och skrev till honom mitt första meddelande över messenger till honom var "Well hellooooo”

Varje dag skrev vi så mycket vi bara kunde, men det var inte det lättaste med tanke på tidskillanden mellan Sverige och Usa. För er som inte vet är usa sju timmar efter oss och ja det var fruktansvärt jobbigt vissa dagar när man inte kunde prata så mycket som man ville. Inte nog med det så var han iväg på militärträning i två veckor så han var busy as fuck...

I början såg jag det mest som en fantasi, vi kommer aldrig ses m.m men ju mer tiden gick började jag få känslor för denna killen. Jag vet sjukt, hade ju aldrig träffat denna nissen innan. Jag valde att berätta för mina vänner oh familj att jag hade börjat snacka med en kille ifrån Usa. Jag möttes av både motgångar & glädje när jag valde att berätta detta, vilket var okej för mig för jag förstod dom. Men allt det började släppa mer och mer när alla runt omkring mig förstod att jag verkligen brydde mig om denna killen. 

Vi började prata mer och mer om att försöka få till ett telefonsamtal, vi visste ju nte ens hur den andra personen i fråga lät, jag var skit nervös. Jag försökte samla mig och andas inför detta, det här var ju inte som att snacka med en svensk kille. Jag skulle vara tvungen att försöka göra mig förstådd på engelska och jag som har så svårt att ibland göra mig förstådd på svenska, hur skulle detta gå? Jag visste ju också att han var iväg och var super upptagen hela tiden,  så det som hände sedan kom som en chock...

 

I tidigare inlägg nämde jag att jag hade hittat en amerikan. Jag tänkte att jag skulle berätta lite om denna situation för er. Tanken är att det kommer bli flera olika delar på grund av att det blir sånna kopiösa mängder med text annars. I detta inlägget tanke jag berätta om kvällen då vi faktiskt hittade varandra.

Det var den fjärde maj 2018, alltså inte för så längesedan. 
Planen för den kvällen var egentligen att jag skulle dricka vin med en av mina närmsta vänner, vi fick i oss kanske två glas och klockan hade passerat halv åttapå kvällen. Då bestämde hon sig för att sova, men jag minns också att jag var väldigt pigg den dagen. Jag ville ut på äventyr.

Jag sa till henne att jag ringer en annan vän och kollar ifall hon har lust att följa med mig ut på stan. Sagt och gjort så sitter jag i en taxi hem till mig för att snygga till sig lite. Smink på, kläder på & leendet på. Jag kände mig riktigt snygg den kvällen, ni vet när allt bara sitter som det ska & sminket blir fucking flawless? Så kände jag.
Min vän ringer upp mig och berättar att hon kommer att bli lite sen på grund av att det var problem med personerna som skulle köra henne. Tur var det väl att jag hade en bra kväll, jag har lite problem när folk blir sena även om det inte är deras egna fel. 

Några dagar innan eller helgen innan, jag minns helt enkelt inte...Så introducerade en annan nära vän till mig en chattsida. Syftet med denna chattsidan är att man ska ha möjlighet till att webchatta och tjata av sig med random personer ifrån hela världen. Tyvärr har det blivit lite mer av en " hej kolla på mig jag har en snopp" sida, jag ljuger inte om jag säger att 95% sitter på den sidan för att visa snoppen. Nej, jag visade såklart inte min snopp. 

För att fördriva tiden den fredagen i väntan på att min vän skulle komma så satte jag mig ned vid min dator och klickade in på denna sidan. Med dom tidigare nämnda saker om denna sidan så kanske ni förstår att hoppet om att hitta någon vettig filur att snacka med inte var på den högre skalan. Next, next, next och åter igen next... Den knappen gick varm och ett antal snoppar swishade förbi i alla dess olika former och storlekar. Men vem är jag att lägga det på minnet?

Plöstligt stannade jag upp. Både jag och denna killen hajade till lite, vi såg bägge väldigt förvånade ut. Ni vet den där minen "Är detta påriktigt eller är det någon som skojar med mig?" Efter den seriösa stunden som kändes som fem minuter var över log vi bägge emot varandra. Jag kunde inte sluta tänka på hur söt jag tyckte han var och hur sjukt det var att han satt här inne också. Något fel på honom måste det ju såklart vara sa min hjärna till mig...Men inget fel kom & vi fortsätta att skriva med varandra. Plötsligt frågar han om vi ska prata med varandra istället, med några glas vin i kroppen banga man väl inte. 

För er som känner mig personligen vet hur jävla kass min engelska är så nog blev man nervös. Men lite hackigt men ändå gulligt lyckades vi snacka med varandra och vi båda märkte ganska snabbt att vi klickade.Han höll på med musik så vi lyssna på hans favorit musik tillsammans och vi skrattade. Jag kunde knappt sluta titta på honom, det var något med hans ögon.. Så djupa och vackra.

 

I denna lilla bubblan han och jag hamnat i knackar det på dörren. Min kompis var här och jag insåg att vi skulle behöva sluta prata, snabbt som ögat skrev jag min snapchat och bad han adda mig för jag ville inte att det skulle ta slut här. Han addade mig, men det var tyst under kvällen och det fortsatte vara tyst...

Fortsättning följer...

Som rubriken lyder så minns jag inte senast jag valde att skriva & låt mig vara ärliga emot er från början. Chansen att jag bara kommer skriva i några dagar eller veckor är ganska stor, men låt oss ge det ett försök i alla fall? 

I sanningens stund så vet jag faktiskt inte alls vad detta inlägget ska handla om eller vad det ska ha för syfte så jag låter orden bara flöda så får vi se vart det leder. Det är väl lite sån jag är i min natur, spontan & impulsiv. 
Så då är ju den stora frågan, vad kan jag berätta om ni inte redan vet & vad som är uppe på kartan i mitt liv nu?

Det finns väl egentligen ganska mycket som skulle behövas skrivas men av vissa skäl kommer jag inte att ta upp vissa saker ur mitt förflutna. Ni vet väl vad dom säger? Det förgångna hör till det gamla....Jag tror det där är helt fel sätt att säga det på men vi kör på det ändå. 

Sedan ett år tillbaka bor jag i mina fantastiska ljusa tvåa i Borås på 49kvm, lika stort som ett slott jag vet men jag är inte den som är skrytsam av mig. Men låt mig säga såhär...för mig är det ett slott. Varför?
Av alla olika lägenheter som jag har bott har detta blivit min absoluta favorit. Den är ljus & jag har inte hållit igen något när det kommer till inredning. Jag har kört mitt egna race & gjort precis som jag vill samt köpt allt som jag tycker är fint, denna möjligheten har jag inte haft innan så jag är oerhört tacksam.

Vissa av mina vänner säger att jag har blivit en mer lugn person men som ibland brusar upp. Jag kan nog hålla med dom för låt oss inte glömma att jag är en kvinna & ibland kan våra fantastiska hjärnor spela oss ett ordentligt spratt. Sisådär varannan timme varje dag, är jag ensam? Troligtvis inte. Lugnet vet jag inte vart det kommer ifrån, kanske det kommer med åldern? Blir ju ändå 28 år. 

Just denna dagen idag är väl inte den bästa för mig då jag ska besöka vårdcentralen på grund av stora magsmärtor men jag försöker ha en positiv attityd för att allt ska lösa sig på bästa möjliga sätt. Jag vill passa på att säga att denna bloggen är ett sätt för mig att rensa tankar & bara bubbla. Så jag vill därför förvarna er om att det inte kommer att skrivas varje dag eller uppdateras om senaste modetrenden. That´s not me guys... 

Åh.. på tal om engelska. Jag har träffat en fin amerikan...Men den historien tar vi en annan dag.
Puss.