Efter en riktigt turbulent start på denna resan så hade vi ju tillslut hamnat i London på flygplatsen Heatrow, vet inte ens om det stavas så men känner att det är ganska orelevant? Allt var klart och vi hade checkat in, vandrade iväg till den stora svarta tavlan som finns på alla flygplatser. Eftersom detta är en väldigt stor flygplats tog det ett tag innan vi hittade våra gater. Tjejen som var med snappade upp sin ganska snabbt men sedan när jag hittade min trodde jag att det var ett skämt, mitt plan till Chicago var försenat.

Att mellanlanda på flygplatsen i Chicago var en av mina allra största rädslor inför denna resan, det skrämde mig mer än att träffa Zak. Denna flygplatsen är en av världens största flygplatser och där skulle lilla jag, en helt vanlig och ganska töntig tjej mellanlanda. Innan jag lämnade Sverige googlade jag runt om just denna flygplatsen tills mina fingrar blödde, jag var så rädd och inte nog med det så hade jag endast två timmar på mig. I alla resultat som google gav mig så stod det att chansen att hinna med ditt flyg på den tiden var oerhört tight, gick gjorde det men det skulle som sagt vara tight. Ha också då i tanken att jag inte är en rutinerad resinär. 

Planet som skulle lyfta ifrån Chicago var nästan en och en halvtimme försenat, ni förstår att jag var rökt? Då hände det, min jävla panik kom tillbaka. Inte nog med att jag inte var i Sverige längre utan att ännu ett plan var försenat och min resa blev ännu mer komplicerad. Jag är så oerhört tacksam att jag fortfarande hade med mig denna tjejen som jag hade mött på flygplatsen i Sverige och jag undrar än idag, hur kunde du vara så lugn när du hade mig som ett barn runt benen? 

Vi började gå omkring på denna alldeles för massiva flygplats för att hitta flygbolaget IGEN så vi kunde prata med dom. Efter någon timme hittade vi dom, som sagt sjukt stort...Tror det lyfter ett plan var 48:de sekund ifrån Heatrow. Vi började förklara vad som hade hänt och vi kunde inte låta bli att skratta åt det. Kvinnan som satt bakom disken suckade och tyckte verkligen synd om mig. När hon pratade med mig kändes det som jag inte hörde vad som sas till mig allt var liksom lite blurrigt. Men jag förstod att jag skulle behöva åka till Dallas istället för Chicago. Men jag var så rädd, hur skulle jag fixa detta själv?

Ny biljett och ett mycket bättre säte, det fanns egentligen ingenting att klaga på förutom att jag var en dag försenad. Jag skulle ju redan ha så få dagar med Zak, jag hade löst det med alla kunder hemma i Sverige men jag ville verkligen inte åka hem på söndagen som var ursprungsplanen. Jag bad tjejen som var med mig att hjälpa mig att ringa flygbolaget för att omboka min hemresa. Kvinnan som plockade upp luren och mottog vårat samtal tänkte ta betalt för ombokningen men hon fick sina fiskar varma och vi lyckades få exakt samma hemresa men det blev på måndagen istället för söndagen. Oh shit, vad skulle jag göra med mina kunder? Jag fick börja smsa och ringa dom för att förklara min situation, tack och lov var allihopa väldigt förstående så allt löste sig ganska enkelt. 

Då var det dags, jag och denna tjejen som hade varit min trygghet hittills skulle skiljas åt. Vi började följa varandra på sociala medier för vi ville verkligen inte mista kontakten. Efter en lång kram och tårar i ögonen lämnade hon av sitt barn (mig) vid gaten och begav sig iväg på sina egna äventyr, klumpen i magen var tillbaka. Så mycket människor var inne i denna gate som jag satt och väntade i, det var ganska överväldigande. Läste på min biljett att jag var i grupp fyra, vad det nu hade för betydelse? Frågade en äldre man jämte mig, hur trevlig som helst. Dom började ropa upp grupperna och snart var det min tur att kliva på planet. 

Det som var läskigt var att jag hade fått dåliga tankar, alla dessa fel...Ska jag verkligen träffa honom? Jag kanske borde ta alla dessa fel som ett tecken. Nä fuck it, klart jag ska träffa honom kan ju inte vända och åka hem nu liksom. Schysstaste platsen på hela flyget, ja förutom första klass då. Den platsen fick jag. Planet var så stort men jag hamnade i en del av planet där det endast var två säten som satt ihop, oerhört skönt med tanke på att jag skulle sitta på samma plats i nio timmar, japp ni hörde rätt nio timmar. 

Jag hamnade jämte en jättesöt indisk tant och låt oss säga såhär våran engelska var ungefär lika dålig så skulle jag säga att vi satt och pratade under hela resan så skulle jag ljuga för er. Vi höll oss på våran kant men det gjorde mig inte så mycket, det var väldigt skönt. Planet rullar, yes nu lyfter vi ...äntligen.

Jag trodde att jag skulle somna snabbare än isen smälter i solsken men där hade jag fel, jag kom verkligen inte till ro, antagligen alla tankar som fortfarande spelade mig ett spratt. Tre filmer drog jag igenom allt ifrån komedi till action, surfade omkring på min telefon. Jag hade faktiskt köpt surf då det var en sån lång flygresa och detta var såklart skönt då jag inte riktigt kunde komma till ro. Skickade lite meddelanden med Zak och förklarade att jag var i luften och så vidare. Efter ungefär halva resan kunde jag se på kartan som visas framför dig på skärmen att vi var inne på amerikansk mark, vid detta tillfällt förstod jag hur himla stort USA faktiskt är...Jag menar vi hade cirka fyra timmar kvar i luften innan vi skulle landa. Det värkte både i rumpa, ben och rygg, nu ville jag att denna resan skulle vara över men då insåg jag också...

Jag kommer landa på amerikansk mark snart och ska ta mig igenom alla dessa kontroller, det är ju inte riktigt som när man flyger i Europa. USA är fruktansvärt hårda när det gäller vem som får komma in i landet. Tillslut ropar kaptenen ut att vi har cirka trettiominuter restid kvar innan planet skulle landa i Dallas. Jag minns att jag tittade ut genom rutan och sa lite sådär halvtyst för mig själv, herrejävlar vad stort det är och alla har ju fan en pool. När jag satt och tittade ut igenom fönstret så såg jag alla dessa små blåa prickar som visade sig vara pooler, det såg väldigt häftigt ut...Jag menar det är ju inte så vanligt med pool i Sverige så jag var väl såkallad lite tagen av stunden. 

Hjulen slår i backen och jag får hålla mig i sätet som är framför mig på grund av att kaptenen bromsar så hårt. Vi rullar fram till våran gate och jag kan höra redan nu hur folk började knäppa upp deras säkerhetsbältet även om man inte fick göra det, jag förstod att snart kommer helvetet braka lös...Alla skulle ut på snabbaste möjliga sätt. Då kvinnan jämte mig skulle åka rullstol fick jag lite sådär halvt graciöst glida förbi henne...
Jag var här, jag var på amerikansk mark. Nu var det bara ett sista byte sen skulle jag få träffa honom, men tro inte att allt gick som planerat...
Fortsättning följer...