JAG & MIN AMERIKAN DEL 7.

Jag var äntligen på amerikansk mark som sagt. Kunde känna hur stämningen i planet förändrades och alla blev verkligen super stressade och skulle av detta flygplanet på snabbaste möjligaste sätt. Jag minns att jag tittade upp och bort igenom folkmassan och kunde tyda en stor man som verkligen pressade sig igenom folkmassan. Först tänkte jag vilken idiot sätt dig ned och vänta på din tur men insåg också att han kanske hade ont om tid till sitt nästa plan...Men samtidigt tycker jag man ska kunna visa respekt till sina medmänniskor.

Nu var det min tur att kliva av, minns att jag var så irriterad vid den stunden då jag hade följt alla regler när det kommer till handbagaget. Hade till och med lånat en väska av en kund för att min egna var fyra centimeter för stor...Jag var nog en av dom få som faktiskt följde reglerna, folk hade super stora väskor som troligen skulle ha checkats in så det var supersvårt för dom att få ner dessa ifrån "hyllan", men jag kommer ju av planet så finns väl egentligen inget att var sur över idag.

Efter en del kurvor och korridorer med blått golv kom vi fram till något av det jag fruktade mest...Kontrollen av pass med mera. Det man skulle börja med var att svara på massa frågor på en skärm, den såg ut som sånna som vi var i våra icabutiker som du använder om du vill köpa tobak. Frågorna var allt ifrån hur mycket pengar man hade med sig till sjukdomar, det skrivs ut en liten lapp som man skulle lämna fram senare. Vänder mig om och inser hur fruktansvärt mycket folk det är här, måste va en av dom mest folktäta platserna på hela flygplatsen. Jag försöker att ta in intryck och minns att jag ser en mamma som jagar sitt barn febrilt och skriker att han ska stanna. Jag kunde inte låta bli att le lite och tror till och med jag skrattade. Minns att av någon konstig anledning började jag tänka på min bror, ni vet... han var den där ungen som var överallt så antar att jag tyckte att detta barnet påminde om honom. 

Väl framme vid detta båset som denna oerhört samanbitna man till vakt står, blir jag så hypernervös. Han som stod där och såg så arg ut... Han skulle avgöra om jag fick komma in i USA eller inte. Jag tänkte att det hängde på denna mannen om jag ska få träffa Zak eller inte. Börjar att riva i min väska för att få upp alla papper som jag så duktigt hade skrivit ut, allt ifrån ESTA till adressen hem till Zak. Jag behövde aldrig visa dessa. Denna vakten jag mötte, han antydde knappt att lyfta på huvudet för att möta min blick, minns att jag försökte le lite för att se trevlig ut...vilket var helt onödigt för han tänkte då inte vara trevlig. Passet scannas in och han tittar en snabbis på mig för att se att jag är jag...Jag log inte denna gången. Han bad mig lägga fram alla fingrar förutom tummen på en scanner, han tog mina fingeravtryck och avslutade med min tumme, jag var registrerad så att snatta ifrån en godisaffär var helt uteslutet. 

Han frågade mig "Vad har du för planer i USA?" Med min något lätt nervösa och darriga röst svarade jag att jag skulle träffa min pojkvän, jag svär att jag lät som tolv. I och med detta hörde han inte vad jag sa så han höjde rösten och frågade samma fråga igen. Jag blev så nervös så jag nästan halv skrek svaret till honom igen, han tittade mycket skeptiskt på mig och jag fick fram ett lätt besvärat leende. Han släppte in mig, jag skulle få vara i USA och viktigast av allt...Jag skulle få träffa Zak.

Sneglar upp på tavlan där alla gaterna är uppradade och finner min ganska snabbt, D 37. Den som designade Dallas flygplats måste ha haft blå som sin favoritfärg...just saying. Nästa stopp blev där som kontrollerar mina väskor, det var en bit kö men det flöt på bra och det var min tur. Fick visa mitt pass yttligare och började att lägga alla mina saker i en liten grå plastback.Jag tog av mig så mycket jag kunde för att vara på den säkra sidan, nära att jag glömde mina skor...GLÖM INTE ERA SKOR. Jag fick ställa mig i en tub för jag skulle tydligen helscannas. Undra om jag har något kokain i min rumpa? Ni skrattar säkert men kan lova er att i dessa situationer tänker du på det mest löjliga du kan tänka dig. Såklart klarade jag mig fint så jag hade visst inget kokain i min rumpa. Började att plocka på mig mina saker igen för att bege mig till min gate men kunde inte låta bli att tänka på något... Folk pratade med varandra istället för att sitta med sina mobiltelefoner, mycket märkligt tyckte jag då jag är van vid att vi svenskar inte pratar med varandra. Dom flesta i alla fall. 

Kommer tillslut fram till min gate och har väldigt gott om tid på mig innan mitt plan till Oklahoma City skulle lyfta, förstår ni hur nära jag var nu? Jag såg dock ut som en potta skit. Håret var uppsatt i en mindre smickrande ruffsig toffs, klänningen hängde helt livlöst och sminket ska vi inte ens prata om, detta var såklart okej med tanke på vilken resa jag hade gått igenom. Ursprungligen skulle ju resan ta totalt med vänttid och allt ca arton timmar, tror att jag var uppe i ca trettioen timmar nu...Det var okej att se mer död än levande ut. Bestämde mig att uppsöka en toalett, hade ju ändå mitt hangbagage med mig. Smög in i ett bås och satte på mig den finaste klänningen jag hade med mig. Svart nederdel,spets vid midjan och vit överdel. Älskar denna klänningen och inte nog med det...Den är köpt på wish. Fixade till håret så mycket jag orkade och kletade på lite smink i mitt face, jag såg okej ut men absolut inte hundra. 

Tar mig tillbaka och slår mig ner på en bänk iklädd svart skinn, tar upp min mobiltelefon och börjar surfa omkring lite och uppdaterar såklart Zak. Vi inser också i denna stunden att vi är i samma tidszon, vilket var stort för oss då det hade skiljt sju timmar mellan oss innan, det var en häftig känsla men också läskig för jag förstod hur långt hemifrån jag var. 

"Flight to Oklahoma City, in time" Underbart tänkte jag...att faktiskt få avsluta min resa med att flygplanet är i tid och nu hade jag ca bara en timme kvar innan jag skulle få träffa honom. Men såklart blev det lite mer komplikationer.
Fortsättning följer...
 












Kom ihåg mig?